ledare Spanien är ytterligare ett exempel på att socialdemokraters nya roll är att vara ett parti bland flera, som måste förhandla med andra för att kunna ta makten. Då blir den avgörande frågan vilka koalitioner man bygger.
Spaniens socialdemokratiska premiärminister Pedro Sánchez satsade högt när han utlyste nyval till den 10 november, det tredje nyvalet efter parlamentsvalet 2015. Han chansade på att försöka omvandla ett starkt stöd i opinionen till ett starkt regeringsunderlag.
Sánchez vann valet, PSOE är fortfarande Spaniens största parti med 28 procent av rösterna, drygt 7 procentenheter större högerpartiet Partido Popular som fick 20,8 procent.
Men Sánchez misslyckades med att få till stånd en klar majoritet i parlamentet. Istället är han om möjligt ännu längre ifrån att kunna bilda en stabil regering än innan valet.
Det är en liten tröst att valets största förlorare är det liberala partiet Ciudadanos. De hade chansen att bilda regering tillsammans med PSOE, men tackade nej. Istället har de ingått samarbeten med det högernationalistiska Vox i flera av Spaniens regioner. En strategi som straffade sig: Ciudadanos har förlorat hälften av sina väljare sedan valet i april i år.
Ciudadanos förlust överskuggas dock av framgångarna för högerpopulistiska Vox, ett öppet ny-fascistiskt parti som fick 15,09 procent och blev tredje största parti. Vox har framförallt kunnat vinna röster på den polariserade debatten om Kataloniens självständighetssträvanden.
Det är en liten tröst att valets största förlorare är det liberala partiet Ciudadanos
Sánchez hoppades på en klar majoritet. Istället är det politiska landskapet mer splittrat än någonsin. Ända in på 2000-talet hade PSOE och borgerliga PP stöd från över 10 miljoner väljare var, nu har de 11 miljoner tillsammans. Sedan den ekonomiska krisen skakade om Spanien för 10 år sedan har PSOE fått konkurrens från vänster från Podemos, och PP från Ciudadanos och Vox.
Efter valet i söndags är det fortsatt dött lopp mellan vänsterblocket (PSOE, Podemos och Izquierda Unida samt utbrytaren ur Podemos ”Más País”: 158 mandat) och högern (PP, Ciudadanos och VOX: 150 mandat). Detta gör att de regionala partierna från Baskien och Katolonien blir vågmästare. Troligen gynnar det vänsterblocket, eftersom det är osannolikt att partier som har regionalt självstyre eller till och med självständighet som mål skulle vilja ingå i samma koalition som ultrantionalistiska Vox. Men det är många och långa förhandlingar kvar till makten för PSOE och Pedro Sánchez.
Situationen i Spanien bekräftar att den nya socialdemokratiska verkligheten är att vara ett parti bland flera. Ett parti som måste förhandla både till vänster och med mitten för att kunna föra progressiv politik.
Man kan välja att se detta som en ny roll för socialdemokratin. Ett tidigare statsbärande, dominerande parti som nu den hårda vägen får lära sig ödmjukhet. Som går från 40 procent av rösterna under decennier till krympande 20+. Ett öde som i många europeiska länder hotar även de stora folkpartierna till höger om mitten, som tyska CDU/CSU och österrikiska ÖVP. Spanska PP har redan upplevt raset.
Men nostalgi kring forna tiders valresultat döljer att de europeiska socialdemokratiska partierna bara i mycket sällsynta undantagsfall har haft egen majoritet. Istället är de samarbeten både åt vänster och åt höger som tryggat regeringsmakten.
Dessutom är alla folkrörelsepartier i grunden koalitioner i sig själva: ett samarbete mellan olika rörelser med delvis olika perspektiv och prioriteringar. Utmaningen är att föra en politik som samlar inte bara flest väljare, utan också bäst koalitionspartners. I Spanien och i Sverige.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
