Ledare I Nicaragua har utvecklingen gått från hopp till förtvivlan i samma takt som Ortega stärkt sitt grepp om makten. Lisa Pelling minns barndomens Nicaragua och vägen till dagens diktatur.
Jag tillbringade en del av min barndom i det centralamerikanska landet Nicaragua. Jag är inte ensam om att ha det lilla landet i mitt hjärta. På 1980-talet fanns en stark svensk solidaritet med Nicaragua, som då precis gjort revolution och befriat sig från diktatorn Somoza.
Kanske var det en slags socialdemokratisk projektion. Här var den lilla nationen som försökte gå sin egen väg mellan stormakterna, här skulle en blandekonomi och en välfärdsstat skapas som kunde inspirera andra länder i Latinamerika. Allt under ledning av de unga revolutionärerna, sandinisterna, med Comandante Daniel Ortega i spetsen.
När regimen i början av november vann valen i alla 153 kommuner, ibland genom ren valstöld, var det en konsolidering av en totalitär regim
Det samlades in fotogenlampor för att unga studenter, som nyss slagits i gerillakriget mot diktaturen, skulle kunna åka ut på landsbygden och lära folket att läsa. Svenska volontärer, som mina föräldrar, strömmade till Managua, SIDA bekostade geologer och agronomer, SSU byggde en hel kursgård åt det sandinistiska ungdomsförbundet.
Ingen av stormakterna hade dock något vidare tålamod med att ett land på USA:s bakgård skulle föra en självständig politik. Inte minst grannen i norr, som finansierade en kontrarevolution. Förskolans paviljong på min skola träffades av en bomb, resan till simtävlingen i Costa Rica fick ställas in på grund av stridigheter vid gränsen, min mamma bibliotekarien fick flytta ner nationalbibliotekets böcker i ett skyddsrum i källaren. Min pappa barnpsykiatrikern fick ställa in sig på att behandla ännu en generation nicaraguanska barn med krigstrauman.
Revolutionen behöll ändå sitt folkliga stöd under hela 1990-talet. Efter årtionden av diktatur gav revolutionen människor en känsla av värdighet. Men man kan inte äta värdighet, och när ekonomin försämrades under trycket av krig och amerikanska sanktioner förlorade Ortega valet 1990.
I dag är samme Daniel Ortega president igen. Han har vunnit tre val i rad, men inte med folkligt stöd, utan med stöd av omfattande korruption och genom att steg för steg ta kontrollen över statens institutioner: parlamentet, valmyndigheten, högsta domstolen. Tidningar stängs ner, journalister förföljs. Polisen skjuter mot demonstranter. En rad politiska partier har förlorat sin juridiska status och rätt att delta i valen.
Förtrycket slår brett mot hela civilsamhället, från katolska kyrkan till organisationer som arbetar för ursprungsbefolkningars rättigheter. Ortega-Murillo regimens mål är, enligt FN-organet OCHA, att helt avskaffa det självständiga civilsamhället.
När regimen i början av november vann valen i alla 153 kommuner, ibland genom ren valstöld, var det en konsolidering av en totalitär regim, enligt en människorättsaktivist som jag når på WhatsApp i San José i grannlandet Costa Rica dit hundratusentals nicaraguaner flytt.
När jag frågar vad som gör att regimen kan hålla sig kvar vid makten får jag två svar. Ett handlar om hur Ortega-Murillo regimen har försäkrat sig om stöd från mäktiga ekonomiska intressen. Nicaragua är rikt på naturresurser, och regimen har bytt stöd mot rätt att exploatera regnskog, betesmarker, gruvor.
Ett annat svar handlar om en nostalgi som människorättsaktivisten i exil säger att han fortfarande stöter på: en oförmåga att se att det Daniel Ortega står för i dag inte är den sandinistiska revolutionen, utan en ny diktatur.
Där ligger Nicaragua nu. Lika svindlande vackert som alltid. De mäktiga vulkanerna. Den bedårande skärgården utanför Granada. Mörkgröna kaffebuskar som glimmar av glänsande röda kaffebönor i bergen utanför Matagalpa.
Och det nicaraguanska folket, de finns ju kvar. I lika stort behov av solidaritet som någonsin.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
