Ordet antirasist riskerar att urholkas till en titel om vi inte skapar en förståelse kön, klass och rasifiering.
När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var många arga, förvånade och förtvivlade. Den svenska självbilden – som ett av världens mest antirasistiska folk – var nu i fara. Det var nämligen folket just här i Sverige som hade röstat fram dom.
Många människor som jag pratade med verkade hantera detta genom att skjuta ifrån sig ansvaret. Arbetslösa såväl som arbetarklassen pekades ut som orsaken till att vi nu hade ett rasistiskt parti i vår riksdag. Inte nog med det, fokus hamnade även på att peka ut vem som egentligen var rasist. Det skedde i stället för att prata om hur det kommer sig att ett land som Sverige, som av många ses som ett av världens mest jämställda länder, hade ett parti som Sverigedemokraterna i riksdagen.
Nu, några år senare, känns det som att vi borde ha lärt att oss att rasism inte bara handlar om ett parti eller att peka ut rasisterna. Men det har skett en förskjutning där Sverigedemokraterna har blivit de enda rasisterna för många antirasister. Det verkar räcka med att vara emot dem för att bli avskriven ifrån rasism. Som om rasism inte handlar om strukturer och ett system.
För de flesta i Sverige är det en självklarhet att kalla sig för antirasister. Men många har ingen förståelse för strukturer. Strukturer som gör att människor behandlas olika på grund av kön, klass och rasifiering. Ordet antirasist riskerar att urholkas till en titel om vi inte skapar en förståelse för de nämnda komponenterna och hur de samverkar.
När en del antirasister efterlyser en mer färgblind debatt så missar de att rasifiering har en historia och är en pågående process. Vi kan inte bara glömma, blunda och gå vidare.
I början av augusti när Berns firade 150 år målades blackface på en vit statist som skulle spela den svarta varietéartisten Josephine Baker. Fredagen den 16:e augusti misshandlades en gravid kvinna på grund av att hon bar slöja. Det är två exempel som visar på hur kulturell och materiell rasifiering fortfarande spelar roll och att en färgblind antirasism inte fungerar. Så länge vissa kroppar tillskrivs egenskaper som bidrar till ovan nämna sorters handlingar behöver vi också prata om färg, klass och kön. De som vill att vi ska sluta prata om färg inom antirasism behöver i stället fundera över hur det kommer sig att alla som kämpar mot rasism inte har samma förutsättningar.
De antirasister som har reagerat negativt på den “senaste” tidens kritik har missförstått vad kritiken handlar om. Den handlar inte om att vita inte ska få jobba mot rasism, att misskreditera det arbete som har gjorts eller att splittra rörelsen.
I dag deltar inte alla i kampen på samma villkor och därför är en antirasism med maktanalys mer inkluderande än en rörelse med brist på maktanalys. Det ger också insikt till varför antirasist som titel inte ger någon frikort från att säga och agera på ett sätt som bidrar till rasism.
Vi är nämligen alla påverkade av strukturerna. Vi kan bättre än att låta kampen för ett jämställt samhälle komma i skymundan till förmån för positionering och identitetspolitik.
Sara Abdollahi, debattör och journalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
