Sara Abdollahi: Vi måste politisera depressioner

Få pratar om det svaghetsförakt som uppstår i glappet mellan det samhälle vi kritiserar, och de som kritiserar samhället; vi.

“Man säger inte till chefen att man har haft panikattack och inte kunnat sova på hela natten. Man ljuger och säger att man har migrän”.

Det skriver en följare under ett inlägg om depression på Instagramkontot Kvinnohat.

Jag har under en veckas tid varit gästpostare på kontot. Ett av inläggen har jag tillägnat depressioner, för jag vill lyfta skammen som finns kring ämnet. Över 1 000 personer har gillat inlägget, feminister som tycker att ämnet lyfts för sällan, som känner en skam för att berätta om sin depression. Och jag undrar; hur många vittnesmål krävs det för att något ska hända på riktigt?

Vad som står i vägen för att depressioner och likartade tillstånd ska ges det utrymme som de bör bekräftas av samtliga som skriver under inlägget: Skammen, skulden och svaghetsföraktet.

“Jag har lidit av svåra depressioner till och från och träffat en del fantastiska läkare, men också en del som bagatelliserat och sagt att jag ska vara lycklig jämt” skriver en person.

Vad är det med nutiden som gör att svaret på att vara deprimerad lyder följande: Sluta vara ledsen, var lycklig. Om det vore så lätt att lycka var något vi själva kunde välja, skulle väl varenda jävel välja lyckan?

Om lycka skriver Nina Björk:

“Nej, det är aldrig en bra idé att välja den lätta vägen. Ibland får man arbeta hårt för att följa sina drömmar. Och ibland måste man arbeta mindre hårt för att upptäcka en borgerlig ideologi i en Disneyfilm: skillnaden mellan de som lyckas och de som misslyckas här i världen ligger enbart i hårt och enträget arbete.”

Vår tids stora olycka är att lycka mäts efter hur framgångsrik individen är. Om vi är lyckade beror på vår individuella karriär, prestation och att hela tiden vara den som är bäst. Våra sinnen och kroppar drabbas av alla krav, vi blir mer eller mindre tvungna att förhålla oss till dessa.

Under samma inlägg på Kvinnohatkontot skriver en annan person: “Jag borde ha vetat bättre. jag skulle ha pluggat mer, fått ett bättre jobb, rest mer, festat mer, ha det lite renare.” Alltid det enorma kravet på att vi ska prestera – även när vi kämpar för samhällsförändring ska vi vara bäst.

Jag pratade med en vän häromdagen, hon sa: “Jag känner ingen feminist som inte är deprimerad”. Detta till trots fortsätter dessa feminister demonstrera, skriva texter och visa motstånd– med det kapitalistiska samhället flåsandes i hälarna, ständigt närvarande, i färd med att försöka lura oss till konkurrens med varandra – och många gånger gör vi det, även om omedvetet.

Och resultatet? Få pratar om det svaghetsförakt som uppstår i glappet mellan det samhälle vi kritiserar, och de som kritiserar samhället; vi. Kanske är det som trallpunkarna ”De lyckliga kompisarna” sjunger: “Det gäller att trygga ekonomin/Lär er den rätta filosofin!”. Vi vill vara samhällskritiker, systemstörtare, men måste också tänka på brödfödan.

Många vill associeras med de framgångsrika, lyckade och glada i samhället. Få vill associeras med de deprimerade, sjuka och jobbiga nej-sägare – ett resultat av den liberala världsordningen. Jag tänker att det är oroväckande att så många feminister/antirasister/samhällskämpar lider av depressioner. Och att vi inte har lyckats politisera frågan tillräckligt bra.

Jag undrar varför: Är vi rädda för att misslyckas? Är vi rädda för att visa oss svaga? För att förlora vår egen makt?

Adrienne Rich skriver: “Viljan att förändra börjar i kroppen inte i sinnet. Min politik är i min kropp, uppstår och växer med varje handling av motstånd och var och en av mina misslyckanden.”

I ett samhälle som vårt tar det på kroppen och krafterna att göra motstånd och stå upp för förändring, och ibland är det svårt att komma ihåg att även våra misslyckanden är att lyckas – vi är inte likgiltiga, vi försöker.

Sara Abdollahi, frilansskribent