Att unga amerikaner sprang ut på gatorna i patriotisk yra efter nyheterna om att bin Ladin hade skjutits var kanske inte förvånande. De har trots allt växt upp med bushism och vilda västern-diplomati. För dem är symboliken det centrala: de döda och sörjande har fått sin vedergällning och USA har gått från impotent ökenbombare till en nation som håller vad den lovat: ”Yes, indeed, we can!”
Det som förvånar är snarare bifallet från FN och andra liberala instanser. På de svenska ledarsidorna vet glädjen inga gränser. Dessa ”oberoende liberaler” som är beredda att dö för en sverigedemokrats rätt att synas i media och som på riktigt tror på de mänskliga rättigheterna. Men efter det överlagda mordet på bin Ladin har inte någon av dem försvarat sina värderingar. Inte någon har ställt den enkla frågan: varför fick bin Ladin (och hans fru!) ingen rättegång? I stället fick vi konservatism i kubik: i både ord och tanke har alltför många journalister (med ett par undantag) totalt identifierat sig med den fundamentalism som heter amerikansk patriotism. De vill tydligen vara med i den här actionrullen och glömde att det faktiskt är verkligheten de uttalar sig om.
För i vilken liberalt vokabulär är en avrättning utan rättegång detsamma som att ”rättvisa har skipats”? I vilken liberal värld har bin Ladin (och igen, hans fru!) ”inte kommit undan ostraffad”? I en liberal demokrati är det väl enbart efter en rättegång som ett straff kan utdelas och rättvisa skipas? Därav Nürnbergrättegångarna, därav Haagkonventionen, därav rättegången mot Milosevic, därav allt som FN och andra liberala institutioner säger sig stå för. Eller denna behandling kanske bara gäller vissa förbrytare? Närmare bestämt västerländska sådana? Myten om bin Ladin som exceptionellt ond, som den yttersta andre, har ju trots allt i västvärlden hjälpts på traven av hans religiösa och etniska tillhörighet. En arab kan tydligen skjutas ner utan rättegång – det är till och med det enda rätta – medan tyska och serbiska folkmördare måste hanteras annorlunda för att inte sticka i ögonen på goda liberaler. (Och den kvinna som råkar vara gift med denna arab är tydligen inte ens värd en tanke.)
Jag tror förvisso inte att en rättegång skulle ha lett till varken mer eller mindre rättvisa i det här fallet – den blåögda definitionen av rättvisa överlåter jag gärna till liberalerna – men en levande bin Ladin, tillfångatagen och förödmjukad i all sin mänsklighet, kanske kunde förhindra martyrbilden? Samtidigt kanske USA med en rättegång kunde ha föregått med gott exempel; passande just nu i samband med de pågående arabiska revolutionerna där man bland annat gör uppror mot att folk har fängslats och dödats utan någon som helst form av rättegång. Med andra ord tycker jag att det var en extremt dålig idé att döda bin Ladin och hans fru (och direkt osmakligt att Obama kunde se allt live från Vita huset). Att döda symptomet medan man sprider sjukdomen är en dålig strategi, redan från början.
Varifrån kommer denna primitiva reflex inom en ideologi som säger sig stå för fred, diplomati och mänskliga rättigheter? För mig är det bara liberalismen som visat sitt rätta ansikte, men vad betyder allt detta för en rättrogen liberal? Är det inte det som ledarsidorna borde handla om just nu?
Personligen är jag rädd för att hela spektaklet inte alls handlar om rättvisa. Eller ens om simpel hämnd. För enligt Dagens Nyheter så var bin Ladin i första hand ett hot mot ”hela den liberala demokratin och vårt sätt att leva. Någon plats för oliktänkande fanns inte i bin Ladins fundamentalistiska bild av världen.” Om det var bin Ladins största brott gissar jag att det är skottpengar på alla som, liksom jag, inte har mycket till övers för varken liberal demokrati eller ”vårt” sätt att leva. För oliktänkande verkar bara vara okej om det är liberalt och i liberalismen kan vi idag inkludera fundamentalistisk konservatism – så länge den inte är muslimsk.
Sara Edenheim, filosofie doktor i historia.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
