Att i några timmar ta på sig en slöja omdanar inte systemet så länge vi inte ser vår egen roll. Det skriver S-debattören Sara Yazdanfar om Hijabuppropet.
Hijabuppropets genomslag är beundransvärt. Engagemanget har fått statsråd, internationell media, polis och privatpersoner att diskutera och lyfta hatbrott.
Jag håller fortfarande med om uppropets problembeskrivning, respekterar initiativtagarna och beundrar människors välvilja.
Rasism och sexism samverkar. Hatbrottet i Farsta är ett av många bevis på det. Och en förändring måste definitivt till.
Min bakgrund, med en troende familj och tidigare beslöjad mamma har präglat mig. Det märks inte minst nu. Jag har inte känt mig bekväm att delta i aktionen. Slöjan är inte en accessoar. Inte en politisk fana. Inte en antirasistisk knapp. Slöjan är ett ställningstagande – som för väldigt många människor – inklusive mig själv, betyder något. Ett plagg vars existentiella värden formar en människas vardag.
En missuppfattning på DN:s ledarsida är att jag antingen inte håller med om hatbrott är en viktig politisk fråga eller att jag, för att citera ledarskribenten Erik Helmerson, inte tycker att aktionens deltagare ”var toppen”.
Jag är socialdemokrat. En avgörande del i det är tron på folkrörelsen. Som organisation och som politisk förändringsmekanism. Ju fler människor som engagerar sig för en politisk fråga, desto fler förbättringar skapar vi tillsammans. Därför blir kritiken från högerdebattörer, däribland Erik Helmerson, extra komisk.
Jag arbetar ideellt för samhällsförändring, för att organisera så många som möjligt, för kollektiva lösningar och för solidaritet. Jag har gått i Första maj-tåg stora delar av mitt liv. Värdeord och handlingar som samma debattörer vanligtvis vrider sig för att använda och delta i.
Antirasistiskt arbete kan ta sig olika former. Men det får aldrig reproducera föreställningar som man ger uttryck för att arbeta mot.
Den handlar lika mycket om att förändra samhällsvillkoren som att se vilken roll en själv spelar för att antingen upprätthålla eller för att förändra samhällsstrukturer. Hijabuppropet utvecklades snabbt till en aktion där enskilda människor ställde sig utanför vårt gemensamma samhällssystem och som genom filtrerade Instagrambilder tittade in.
Att i några timmar ta på sig en slöja omdanar inte systemet så länge vi inte ser vår egen roll. Slöjan blev kosmetik. Ett sätt att göra sig själv till ett subjekt snarare än att fokusera på just hatbrott, rasismen och sexismens samverkan.
Ett exempel på de negativa inverkningarna som kampanjens form hade går att finna i efterspelet. Icke-religiösa fick tidigt frågan hur det kändes att för några timmar bära slöja. Vissa svarade, vilket bekräftar det tolkningsföreträde en som tillhör normen har. Andra hänvisade till en muslim. Som att enskilda aktörer kan tala för tusentals människor.
Det som skulle normalisera slöjan, göra att ”dom” blev som ”vi”, fick i stället kollektiviserande effekter. ”Muslimerna” har gemensamma intressen. Gemensamma erfarenheter. Gemensamma lösningar. Vi och dom blev aldrig oss. I stället befästes bilden av en icke-norm. Detta visar på frågans komplexitet. Och det måste man vara ödmjuk inför.
När jag ifrågasätter Hijabuppropet betyder det inte att jag tycker våldsbrott mot beslöjade kvinnor är oviktigt. Inte heller betyder det att jag försöker sätta mig in i enskilda aktörers intentioner. Jag analyserar aktionen utifrån mina erfarenheter som kvinna med muslimsk bakgrund.
Jag kritiserar formen – där en välvilja snarare än att frigöra – reproducerar bilden av muslimen som antingen hatad eller hyllad. I stället för att bara få vara.
Sara Yazdanfar, debattör och sitter även i SSU:s förbundsstyrelse
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
