debatt Ryktena om KBT som en quick-fix saknar grund. KBT har lindrat psykisk ohälsa för extremt många människor. Men för det »vanliga lidandet« finns nu andra metoder som samhället borde ge betydligt mer stöd, skriver Patrice Soares.
Psykisk ohälsa är idag ett folkhälsoproblem. För att förstå vidden kan bland annat sägas att över 975 000 svenskar åt någon form av antidepressiva läkemedel år 2017 enligt Socialstyrelsen. Och att var fjärde svensk någon gång i livet gått i terapi enligt Dagens Nyheter (2011-04-03). Cirka 1500 personer tar dessutom sitt liv varje år. Och runt 15 000 personer försöker ta sitt liv varje år. Medan 10 gånger fler personer har haft självmordstankar (enligt Riksförbundet för Suicidprevention och efterlevandes stöd). Ytterligare fler personer tar till flaskan eller någon annan substans för att lindra den psykiska smärta de känner.
Men med folkhälsoproblem menar jag inte bara för de personer som är sjukskrivna på grund av depression, eller annan relaterad diagnos. Psykisk ohälsa måste enligt mig definieras vidare. Lidande tar sig många former som exempelvis somatiskt lidande, socialt lidande, psykiskt lidande, habegärets lidande och jämförandets lidande.
Vissa skulle kanske kalla mycket av detta lidande för trivialt. Men jag tycker inte man ska trivialisera folks lidande.
Hela livet tycks vi slitas mellan begär och aversion. Vi är inte nöjda med det vi får och vill undvika mycket av det vi får, så vi slits mellan dessa två poler.
Som Peps Persson fångar det i låten Hög standard: »Det är inget fel på din aptit, ändå mår du som en skit!«
Det rent fysiska lidandet drabbar de flesta människor någon gång i livet. För att inte tala om det lidande olika former av missbruk skapar.
Det sociala lidandet drabbar många genom fattigdom, arbetslöshet, separation, studiemisslyckanden, med mera. Det drabbar personer som utsätts för mobbing i skolan eller på arbetsplatsen.
Även jämförandets tyranni får många människor att må dåligt, inte sällan förstärkt via sociala medier. Med Peps Persson sensmoral i Hög standard»Va’ ska du med bil och villa, När du mår så djävla illa!«
Vissa skulle kanske kalla mycket av detta och annat lidande för trivialt. Men jag tycker inte man ska trivialisera folks lidande.
Precis som listan på den psykiska ohälsan kan göras lång så kan listan på lösningar göras lång. Men den vanligaste terapiformen, och också den som rekommenderas oftast av Socialstyrelsen – för lätta till medelsvåra psykiska problem – är kognitiv beteendeterapi, KBT, som har visat sig mycket lovande för många typer av psykiska sjukdomar som depression, ångest, sömnsvårigheter, social fobi, tvång och en mängd andra stressrelaterade sjukdomar. KBT har lindrar mycket lindande för många människor.
Den kognitiva beteendeterapin föddes ur den klassiska beteendeterapin. KBT:s fader, om man kan uttrycka sig så, är psykoterapeuten Aaron Beck, som betytt minst lika mycket för utvecklandet av kognitiv beteendeterapi som Sigmund Freud för psykoanalysen. KBT fick under 80-talet och 90-talet uppsving och erkännande inom den psykiatriska världen. Kritiker saknades dock inte. Rykten spreds bland annat om att KBT endast var en korttidsbehandling, en så kallad quick fix, som inte gick på djupet. Men det visade sig att KBT fungerat mycket väl hos en stor patientgrupp och har därför blivit så utbredd som den är idag.
KBT består av en mängd olika verktyg eller tekniker som försöker få människor att tänka annorlunda och mer funktionellt kring sina dysfunktionella tankar och utmana dem.Vilket visat sig mycket effektivt på många psykiska diagnoser.
Problemet med KBT – ett problem man delar med större delen av den övriga psykiatriska vetenskapen – är att den är byggd i huvudsak för att bota det anormala – psykiska sjukdomar. Många av de problem jag räknat upp är inte det, utan snarare ganska vanliga och allmänmänskliga. KBT är tyvärr inte högeffektivt mot detta så kallade normala lidandet.
Detta uppmärksammade psykologen Steven C Hayes, som själv lidit av svår panikångest men upptäckt att de vanliga KBT-teknikerna att utmana sina tankar inte hjälpte mot hans destruktiva tankar.
Han började då utforska olika andra psykoterapeutiska tekniker, framförallt österländska förhållningssätt, som acceptans, mindfulness, defusion etcetera.
Resultatet blev en ny form av terapi Acceptance and Commitment Therapy (ACT), som har kommit att kallas tredje vågens beteendeterapi. Efter den första vågen av klassisk beteendeterapi med kända forskare som Burrhus F. Skinner, James B. Watson och Ivan Pavlov. Och Aaron Becks kognitiva beteendeterapi som kallas den andra vågen.
Det som skiljer ACT från KBT är framförallt att ACT har ett fokus på att lindra den smärta personer som inte lider av en psykiatrisk diagnos känner, personer som lider av existentiell ångest, jämförandets tyranni, aversionen och begäret och andra vanliga problem människor har. Detta gör ACT genom en uppsättning tekniker, däribland acceptans. Istället för som i klassisk KBT utmana sina tankar försöker ACT finna ett mer accepterande förhållningssätt till tankar och problem man inte kan göra något åt, liksom det man inte kan få och inte kan undvika. Oviljan att acceptera leder till en konflikt och ökad spänning i nervsystemet – och i din omgivning, enligt teorin.
Accepterar man däremot sina besvär så tonar man ned och ebbar ut konflikten i psyket. Man släpper den besvärande tanken. Detta leder på sikt till ökad glädje. Saker man kan göra något åt ska man givetvis även fortsättningsvis försöka åtgärda! Defusion är ett annat begrepp som går ut på att skapa distans genom att tänka på sina problematiska tankar som just tankar och inte nödvändigtvis en manifest verklighet.
På så sätt skapas avstånd till den stressande tanken, vilket tenderar att skapa ett större lugn inombords.
Det gäller alltså att komma ut från centrum av tankarna och inte smälta ihop med dem.
Ytterligare en annan viktig skillnad mellan KBT och ACT är inslaget av mindfulness eller meditation, som kommit oerhört starkt inom en mängd olika terapiformer det senaste decenniet. Ordet härrör från det indiska språket pali och översätts ungefär till uppmärksamhet. Med det menas att man stannar upp i nuet och koncentrerar sig på något kan vara sin andning, en tanke, eller ett ljud eller något annat.
Distraherande tankar låter man under meditationen komma och gå som moln på himlen för att istället fortsätta koncentrera sig på sitt meditationsobjekt. Det handlar om att observera sina tankar utan att agera på dem. Det gäller alltså att komma ut från centrum av tankarna och inte smälta ihop med dem. Mindfulness leder till lugnande av sinnet.
Lugnet gör en gladare och mer livlig och aktiv. Testa själv. Jämnmod det vill säga ett jämnt humör och lugn inombords leder inte till apati som många verkar tro, utan tvärtom till glädje.
Dessa tekniker (acceptans, defusion och mindfulness) är tre av sex huvudkomponenter inom ACT, som sammantaget leder till ökad psykisk flexibilitet. Det vill säga förmågan att se nya lösningar och handla annorlunda med de problem man brottas.
Inom ACT talar man mycket om psykisk flexibilitet, det vill säga förmågan att styra sitt liv i den riktning man mår bra av, värderar högt, trots mentala hinder på vägen. Jag menar att ACT också leder till ökad psykisk elasticitet – en förmåga att inte gå sönder så fort man träffas av en motgång, utan klarar att fortsätta gå både emotionellt och konkret mot sitt mål, trots svårigheter.
Men när avgrunden dominerar hela ens föreställningsvärld och varje steg framåt oundvikligen verkar leda ned till helvetet, då vågar man inte leva livet fullt ut.
Har man låg psykisk elasticitet ser man mycket livet som en kamp, en kamp att undvika skador. Man blir en skademinimerare, så rädd för att känna motgångar och psykisk smärta att man slutar att leva livet, för att undvika avgrunden. Och det kan ju vara sunt i vissa fall.
Men när avgrunden dominerar hela ens föreställningsvärld och varje steg framåt oundvikligen verkar leda ned till helvetet, då vågar man inte leva livet fullt ut.och har ingen distans till sig själv och sina tankar.
Med psykiskt elasticitet kan man utan att se ned på sig själv ändå ha distans. Utan att förneka sina grundläggande behov slipper man tänka att man är den axel runt vilken jorden snurrar. Det är tungt att ha hela jordklotet på sina axlar.
ACT har precis som KBT stort forskningsstöd, inte minst genom forskning vid amerikanska universitet. ACT är en nyare terapiform än KBT och har därför inte hunnit samla på sig lika mycket evidens som KBT. Och även ACT har så klart sina kritiker. Men precis som med KBT så har kritiken bleknat allt eftersom forskning och beprövad erfarenhet givit terapiformen större och större vetenskapligt stöd.
Så därför är det dags att även öka tillgången till ACT-terapi – och för den delen även KBT som inte svarar upp mot de behov jag upplever finns för denna behandling.
Mindfulnessmeditation börjar komma på bred front. Region Skåne tog till exempel nyligen beslutet att alla deras vårdcentraler ska erbjuda mindfulness som komplement till traditionell KBT.
Vad vore bättre än om svensk skola och psykiatri i stor utsträckning erbjuder en typ av behandling som inkluderar mindfulnessmeditation, acceptans, defusion med flera tekniker, men som kan adressera det ”friska lidandet”.
Det vore därför önskvärt om svenska universitet och högskolor utbildade fler ACT-terapeuter. Och kunskapen om både KBT- och ACT-tekniker borde läras ut på gymnasiet. Kanske som ett eget ämne.
Det skulle rusta ungdomarna för livets motgångar något enormt.
Och må också Sveriges landstingspolitiker komma till den i mitt tycke kloka slutsatsen att införa ACT som en behandlingsform och ett komplement till KBT och mindfulnessmeditation i större utsträckning än idag.
Det är min fasta övertygelse att det skulle kunna lindra ett mycket större antal svenskars psykiska lidande.
Patrice Soares är debattör med intresse för bland annat KBT, ACT och mindfulness.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
