Sätt fart, Åsa Regnér

Därför behöver vi en feministisk integrationspolitik.

I lördagens Konflikt i P1 dissekerades frågan om det behövs en feministisk integrationspolitik i Sverige.

Det självklara svaret är ja. Vi bor i ett land där vi kan vara stolta över att alla de framsteg som gjorts under ett sekel, som lett oss fram till den starka position vi intagit när det kommer till att omfatta alla medborgare av de mänskliga rättigheterna. Det som är självklara rättigheter för vissa kvinnor, borde vara självklara rättigheter för alla.

Killar och tjejer, män och kvinnor kan leva helt olika liv, trots att svensk jämställdhetspolitik har gjort starka avtryck i människors vardag. Vi behöver adressera fenomenet att det finns män som åtnjuter självständighet och frihet, själva eller tillsammans med sina bröder, medan kvinnorna begränsas – i sitt uttryck, i sin geografiska hemvist, i sina kroppar.

»En tjej är som ett glas. Blir det en spricka i glaset kan man inte dricka ur det. Det blir värdelöst«, säger 18-åriga Cheyma från Fittja i radioprogrammet. Det är det hon fått höra under sin uppväxt. Liknelsen i sig säger mycket om kärnan i problematiken kring flickors begränsade liv. Ett glas finns bara till för att kunna nyttjas vid behov.

Cheyma vill helst inte intervjuas på café, det känns inte bekvämt för henne då caféer i förorten är en arena ägd av män. Kvinnor lyser med sin frånvaro. Som tjej måste hon vara medveten om hur hon klär sig, var hon vistas, med vem hon pratar med offentligt. Alla kommer prata, starta rykten som påverkar hela familjens rykte.

Rättssociologen Astrid Schlytter förklarar att en del av hederskulturens grundläggande fundament är att dottern ska vara oskuld när hon gifter sig. Därför ska hon kontrolleras från den dag hon biologiskt blir kvinna, när mensen kommer. Bröder och andra manliga släktingar är satta på uppdrag att bevaka och begränsa flickan.

Det finns andra begränsningar som märks i vardagen för flickor, inte minst i skolan. Som att det inte är självklart för alla att åka på skolresor. Det behöver inte ens handla om något så stort som att få ha eller inte ha en pojkvän, utan om att föräldrar motsätter sig att dottern får umgås med en klasskamrat av det motsatta könet utanför skoltid.

Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) tycker att ett sätt att arbeta för alla kvinnors rättigheter är att använda sig av generella jämställdhetsåtgärder som tillgång till arbete, erbjuda utbildning som leder till arbete och att sprida kunskap om sexualitet.

Det är bra, ekonomisk självständighet är en grundstomme i kvinnlig frigörelse. Men alla kvinnor har inte ens möjlighet att få gå en utbildning, att få söka ett jobb.

Den feministiska politiken måste jobba med attitydförändring. Och den måste ske redan bland de yngre. I skolan. På caféerna där kvinnor och män samtalar med varandra, i offentliga rum, där deras röster hörs på fritidsgårdar likväl som på arbetsplatser.

»När flickor och kvinnor får smak på friheten i alla länder, så tar de den«, säger Birgitta Ohlsson (L) avslutningsvis i Konflikt. Hon har helt rätt i det.