HÅKANS HÖRNA Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det fokus på det tyska valet.
Politik är inte som matematik, utan istället ofta oförutsägbart och överraskande. Ett aktuellt exempel är Socialdemokraternas (SPDs) uppgång i Tyskland. Några veckor före valet är partiet störst i flera mätningar.
De senaste 20 åren har SPD förlorat hälften av sina väljare; från 41 procent till 20,5 procent. Så sent som i början av sommaren låg opinionssiffrorna på 15 procent. Kampen om kanslerposten såg då ut att stå mellan De Gröna och konservativa CDU. Dödsrunorna över det en gång stora socialdemokratiska ”moderskeppet” SPD var redan inplanerade. Men så hände något. Låt oss kalla det ”Scholzeffekten”. SPDs kanslerkandidat Olaf Scholz har länge legat högt i personliga förtroendemätningar, nu spillde det uppenbarligen över på SPDs väljarstöd.
Så, vad har hänt?
En förklaring är förstås att De Grönas och konservativa CDU/CSUs väljarstöd har sjunkit. CDUs Armin Laschet och De Grönas Annalena Baerbock har kanske haft lite otur. De Grönas Baerbock visade sig ha snott delar av sin bok från en annan publikation. Inte så bra. Och en TV-kamera fångade en skrattande Laschet i samband med sommarens klimatkatastrof. Det var kort sagt dålig timing.
Angela Merkel verkar inte ha någon riktig lycka med sina adepter. Nu lämnar Merkel efter att varit kansler i 16 år, få lyckas numera överleva i politikens toppskikt så länge. Hon är en av de stora politiska ledarna i vår tid. Frågan var vem i den konservativa familjen som skulle kunna fylla tomrummet efter henne?
Det är inte lätt att ersätta en så dominerande politiker. Först valdes Annegret Kramp-Karrenbauer till partiledare i CDU, men hon tvingades avgå efter bara drygt ett år. Hon skulle ta Merkels plats, var tanken. Hon låg också nära Merkel politiskt.
Samma sak gäller för Armin Laschet som sedan vann maktstriden om partiledarposten mot den mer högerorienterade Friedrich Merz och kanslernomineringen i konkurrens med Markus Söder från det bayerska systerpartiet CSU, som alltid leds av mer högerorienterade konservativa politiker.
Varken CDUs eller De Grönas valkampanjer har lyft, så här långt. De Gröna ligger ändå en bra bit över förra valets resultat, medan CDUs tillbakagång är sensationell och smärtsam för maktpartiet CDU.
Så här långt in i valrörelsen har regeringsinnehavet gynnat SPD
SPDs och den europeiska socialdemokratins långsiktiga kräftgång är väl dokumenterad. Samtidigt har de tyska socialdemokraterna sedan 1998 suttit 19 av dessa år i regeringen, först som regeringsbildare i koalition med De gröna och sedan som junior partner med CDU under ledning av Angela Merkel.
SPD har fått igenom en hel del av sin politik. Merkels mittenpolitik är en konsekvens av den stora koalitionen mellan CDU och SPD. Den skattesänkarpolitik hon gick till val på 2005 har hon fått lägga i malpåse. Allt detta har samtidigt lett till stora inre konvulsioner i SPD. En stor minoritet förordade opposition efter förra valet, en hållning som fått ökat stöd i takt med att väljarstödet bara krympt och krympt.
Men så här långt in i valrörelsen har regeringsinnehavet gynnat SPD. Olaf Scholz är finansminister och vice kansler och den enda av kandidaterna som företräder den sittande regeringen i den här valrörelsen. Det blir också en smula märkligt när Armin Laschet angriper Scholz och den regering som leds av det parti han själv företräder, Laschet är ”bara” ministerpresident i Nordrhein-Westfalen. Scholz skakar statsmannamässigt av sig kritiken.Det verkar han ha vunnit på. Tala om scenförändring. Det var inte många som såg detta komma.
Statsvetarna brukar säga att partiledarna inte betyder så mycket för valresultaten och att väljarna i grund och botten röstar på ett parti. Utan att dissa statsvetenskapen som sådan kan man nog konstatera att det förstås finns en personlig dimension och att partiernas ledare ofta gör skillnad. Olaf Scholz är ett sådant exempel. Han är i och för sig inte en de stora gesternas politiker. Han är snarare nedtonad. Och verkar inte ha någon fallenhet för populistisk signalpolitik. Kanske inger han förtroende, eller i varje fall stöter han inte bort väljare. Nog så viktigt. Scholz är också en strategisk maktpolitiker.
Strategin verkar vara att kopiera Merkel, även hennes gester. Eller som Jeremy Cliffe uttrycker det i senaste numret av New Statesman: i det här valet spanar väljarna efter ”Merkel 2.0”.
Medan Merkel brukar beskrivas som Tysklands ”Mutti” (mamma), framstår Scholz som landets ”Vati” (pappa). Historiskt har också tyska väljare av lätt insedda skäl prioriterat kontinuitet och stabilitet. Redan inför förbundsdagsvalet 1957 utlovade dåvarande kanslern Konrad Adenauer: ”Keine Experimente”. Inga experiment.
Scholtz har redan tidigare vunnit val enligt samma koncept. Han var SPDs ledande kandidat i Hamburg 2011, när partiet lyckats få egen majoritet i Hamburgs parlament. Även om Hamburg alltid varit ett SPD-fäste var det ett remarkabelt valresultat i 2000-talets mer splittrade politiska landskap. Efter förra valet blev han finansminister i förbundsregeringen.
Scholz tillhör inte partiets vänster, är snarare en höger- eller mitten-socialdemokrat, hur man nu vill se på den saken. Han förlorade kampen om partiledarskapet (som numera är två personer, SPD har nu köpt den gröna språkrörsmodellen) till partiets vänsterkandidater, som sedan inte gjort något större väsen av sig. Det ryktas att Olaf Scholz då hotade att lämna sin ministerpost i regeringen, men övertalades att sitta kvar mot löftet att han skulle få bli partiets kanslerkandidat och kunna bedriva valkampanjen på sina egna villkor.
Politiskt går han samtidigt till valurnorna med en mildare vänstersväng. På programmet står höjda minimilöner och höjda skatter för höginkomsttagare. Han kan luta sig mot några framgångsrika år som finansminister.
Tysklands finansministerium var högst delaktigt i utformningen av EUs stora återstartsprogram efter corona och G20-ländernas överenskommelse om bolagsskatterna. Scholz har förstås varit ytterst ansvarig för Tysklands ekonomiska svar på pandemin som motade recessionen i grind. Vilket, enligt honom, var möjligt tack vare tidigare finansiell försiktighet vad gäller statliga utgifter (låga skulder).
Joe Biden var en mittenkandidat som kunde besegra Trump och nu driver igenom ett ekonomiskt paradigmskifte. Är Olaf Scholz en europeisk Joe Biden? Det är ändå att ta i.
Men det går inte att komma ifrån att den ekonomiska dagordningen långsamt håller på att omformuleras i USA, kanske i Tyskland, möjligen i Europa och förhoppningsvis även i Sverige.
En av politikens paradoxer är att det ofta är mittenpolitiker som korrigerar kursen vänsterut. Och politiska paradigmskiften sker sällan över en natt, utan pågår under en längre tid.
Det är tre veckor till valdagen i Tyskland och mycket kan hända. Tre partier har fortfarande möjlighet att bli störst, SPD, CDU och de Gröna. Med tanke på CDUs historiska statsbärande roll är det inte omöjligt att partiet lockar tillbaka en hel del väljare i valrörelsens slutfas. Det är med andra ord upplagt för dramatik in i det sista.
Inte minst eftersom det rent matematiskt förmodligen kommer att krävas tre partier för att kunna bilda en majoritetsregering, vilket är en gammal tysk politisk doktrin. Svensk negativ parlamentarism och alla dessa minoritetsregeringar är inget för Tyskland.
Det finns också flera möjliga koalitioner. Blockpolitiken är inte lika cementerad i Tyskland. I delstaterna har konstellationerna länge varit en smula överraskande. Vem trodde att CDU och De Gröna skulle kunna samarbeta?
Bara högerpopulistiska AfD är uteslutet från alla regeringskombinationer, till skillnad från i Sverige där Sverigedemokraternas mandat kan komma att räknas in i moderatledd regerings röstunderlag i parlamentet. En röd-grön-röd koalition med Die Linke, SPD och De Gröna är nog osannolik av historiska skäl. Även om det finns sådana regeringssamarbeten på delstatsnivå.
Men sedan finns det åtminstone fyra regeringskonstellationer, med de andra fyra partierna CDU/CSU, SPD, De Gröna och liberala FDP, som fått namn efter partiernas färger och några länders flaggor (Kenya, Tyskland och Jamaica) och trafikljuset (Ampel).
Det tyska valet är alltså en synnerligen dramatisk historia, något av en politisk rysare. Det parti som vinner på upploppet i valrörelsen får med stor sannolikhet möjlighet att ta över efter Angela Merkel och styra Europas viktigaste land.
Den politikern och det partiet kommer att komma kunna sätta ramarna för Tysklands och Europas politiska och ekonomiska vägval efter pandemin.
Håkan A Bengtsson ingår i Dagens Arenas ledarredaktion. Han är även vd för Arenagruppen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
