För att förstå Mellanöstern måste vi ha kunskap om och vördnad inför majoritets–minoritetsförhållandet inom den arabiska världen. Detta passerar obemärkt förbi i Pierre Schoris kategoriska världsbild, där de goda enkelt står på den ena sidan och de onda på den andra, skriver författaren Martin Blecher i en replik.
Om vi bortser från förvridning av fakta (att den israeliska ockupationen skulle vara världens längsta, att 700 000 »utvisades«, att Gaza skulle vara världens största fängelse) från Pierre Schori, är det inte min främsta invändning mot hans debattartikel.
Det handlar inte heller om den snedvridna representation som han använder sig av för att bekräfta sin egen världsbild (att vara jude eller israel är ingen kvalitetsstämpel i sig, apropå den referensram Schori nyttjar i form av Gideon Levy som naturligtvis inte är representativ annat än för hans läsekrets).
Snarare ska min replik utgå från den socialdemokratiska oförmågan att förstå dynamiken i Mellanöstern. En palestinsk stat påverkas naturligtvis av sin omgivning. Som tidigare statsråd torde Schori inte vara helt omedveten om att vad som händer runt om i Mellanöstern. Sykes–Picot-avtalet är aska.
De flesta artificiella stater som skapades i samband med eller efter första världskriget är idag knappt några stater. De enda minoritetsbefolkningarna som har möjlighet att klara sig är judar och shiiter.
Som tidigare statsråd torde Schori inte vara helt omedveten om att vad som händer runt om i Mellanöstern.
För att förstå Mellanöstern måste vi ha kunskap och vördnad inför majoritets–minoritetsförhållandet inom den arabiska världen.
Detta faktum passerar obemärkt förbi i Schoris kategoriska världsbild, där de goda enkelt står på den ena sidan och de onda på den andra.
I mångt och mycket är socialdemokratin inte med på planhalvan. Ni spelar helt i er egen kategori i att förstå hur Mellanöstern fungerar.
Socialdemokrater står vid sidan av när Libyen, Jemen, Syrien, Irak fallerar som dominobrickor. Medan Saudiarabien och Gulfstaterna samarbetar med Israel mot IS lyckas ni socialdemokrater med konststycket att först bli inbjudna till Arabförbundets möte för att sedan bli oinbjudna.
Att sätta saker i proportion har alltid varit ett av socialdemokratins problem.
Pierre Schori gör egentligen inget fel när han upprepar det rättmätiga att Israel ska avsluta ockupationen. Inget land eller folk vill, eller känner någon som helst glädje att, ockupera ett annat folk. Vem vill inte avsluta en ockupation?
Men lite mer tanke krävs bortom dessa ord för att förstå dess kontext. Dessa ord är synnerligt effektiva vapen när det anspelar på det känslomässiga i vad en ockupation gör med människor.
I synnerhet när man som läsare inte ges inblick i en kontext (exempelvis drog Israel sig tillbaka från Gaza och Libanon och fick kidnappade soldater och raketer i utbyte).
Detta paradigmskifte, från ett säkerhetsperspektiv till att idel koncentrera sitt argument till den humanitära situationen, är övertygande eftersom det presenteras som en moralisk fråga:
- Israel har ingen rätt att kontrollera ett annat folk eller en nation – palestinierna.
- Detta visar israeler (dvs. judar) som förföljare och palestinier som deras offer.
Därför förblir den påstådda kränkningen av de mänskliga rättigheterna – den moraliska frågan – “elefanten i rummet”.
Häri ligger min främsta invändning mot Schoris simplifierade resonemang.
Att avsluta ockupationen är emellertid komplicerat eftersom (1) terrorister utgör ett konstant hot, (2) radikala islamister är involverade och (3) utträde från Västbanken skulle främja terrorism och föreviga Hamas inte bara på Gaza utan på Västbanken likaväl med ingång till Jordanien och den hashemitiska regimen.
Pierre Schori refererar till folkrätten men tycks förtränga en av de mest betydelsefulla delarna.
Med andra ord kan ett avslutande av ockupationen som en humanitär och moralisk fråga inte uppnås utan att göra territoriella medgivanden och avlägsna israelisk säkerhetskontroll.
Länken här är avgörande: Det humanitära argumentet används för att motivera och utnyttja palestinska krav på territorium och en stat.
Israels rationella, och realistiska, vägran att tillåta palestinier att bilda en oberoende stat så länge denna enhet löper en överhängande risk att bli en språngbräda för jihadistiska attacker, blir därför intrasslat i ett moraliskt argument om självbestämmanderätten.
Underlåtenheten att förstå det dynamiska förhållandet mellan det humanitära argumentet och palestinska krav på territorium och Israels säkerhetsläge där man omges av 150 000 Hezbollahraketer i norr, Hamas, Ansar Bayt al-Maqdis i söder samt ett ytterst ostabilt Jordanien längs sin gräns, är också Sveriges förbannelse.
Men icke att förglömma eller förbise: det leder också till ett enigma för Israel där man är låsta.
Så länge landet vägrar att bevilja palestinierna en stat, fortsätter kontrollera område C och upprätthåller sin anti-terrorismverksamhet i palestinska städer, kommer de att anklagas för palestiniernas ockupation och förföljelse. Dessutom används ockupationen för att motivera terrorism och »motstånd«.
Dilemmat har djupa effekter.
Att avsluta ockupationen medför att Israel ger upp materiella tillgångar (till exempel territorium) för immateriella avtal (som diplomatiskt erkännande) som lätt kan återkallas.
Pierre Schori refererar till folkrätten men tycks förtränga en av de mest betydelsefulla delarna.
Den första prioriteringen en stat har är att skydda sin befolkning, upprätta lag och ordning samt försvara sina gränser. Därför har alla länder arméer, polisstyrkor och fängelser. Eftersom det finns starka och tongivande aktörer, som försöker förstöra Israel (Hamas erkänner exempelvis inte de tre krav EU ställt på rörelsen och Fatah ratificerade aldrig Oslo-avtalet) är Israel moraliskt, och praktiskt, skyldigt att försvara sig.
Så länge terrorism existerar kommer det att finnas ockupation, kontrollpunkter, polisinterventioner och långa linjer vid flygplatser.
Att avsluta ockupationen börjar med upphörandet av hat och stödjandet av terrorism.
Martin Blecher är författare till boken Vem säger vad? Röster för och emot en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
