ledare SD tycks rensa ut i idégodset för att göra sig än mer attraktivt. Men blir samtidigt allt tydligare ett parti som knyter an till den gamla högerns traditioner och förhållningssätt. Så som de såg ut förra sekelskiftet, före demokratins genombrott.
Försöker Sverigedemokraterna bli ”Nya Sverigedemokraterna”? Ja, en del smärre positionsförflyttningar kan tyda på det. Jimmie Åkesson vill uppenbarligen göra partiet än mer valbart. Trots framgången i riksdagsvalet 2018 var valresultatet ändå en besvikelse för den sverigedemokratiska partiledningen. Partitopparna hade uppenbarligen trott att SD skulle bli största parti. Men motmobiliseringen var stark på slutet. SDs abortpolitik var ett uppenbart sänke. LO vann över väljare till socialdemokraterna i slutfasen. Många ledande sverigedemokrater var uppenbart missnöjda. Det är förmodligen därför partiet nu försöker slipa ner några kanter som skaver.
Förslaget om justeringar av principprogrammet innehåller exempelvis en förändring av just abortpolitiken, men nu accepterar partiet också dubbelt medborgarskap, öppnar för en något mindre dogmatisk syn på kärnfamiljen, på nationella minoriteter och sagorna om en ”nedärvd essens”. Det är inte så att SD i grunden byter ut sin nationalkonservativa ideologi men gör av valtaktiska skäl vissa omformuleringar och förflyttningar. Syftet är att göra det svårare för motståndarna i nästa val och lättare för kvinnor, väljare med invandrarbakgrund och väljare med två pass samt arbetare (och andra väljare) att rösta på partiet.
De övriga partiernas förhållningssätt till Sverigedemokraterna har länge förbryllat mig. Många har tävlat i konsten att markera distans. De senaste åren har det snarare handlat om tafatta försök att jaga ifatt de väljare som flytt. Båda strategierna tycks ha förstärkt bilden av ett parti som alla motarbetar vilket bekräftat SDs självbild som underdog. Det är en bekväm position som gör att man alltid kan skriva sig fri från ansvar och skylla på någon annan. Det är också märkligt hur många enskilda händelser tycks bekräfta den här underdogmyten. Som exempelvis häromveckan när socialdemokraterna i Hudiksvall petade en av sina lokalt förtroendevalda för att hon hade en relation med en sverigedemokratisk politiker.
Socialdemokraterna har alltid varit SDs huvudfiende och vars resa från utanförskap till politisk makt partiet alltid drömt om att reprisera.
Ett annat exempel är den eviga jämförelsen mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Inte bara för att partierna nu enligt opinionsmätningarna är jämnstarka. Socialdemokraterna har alltid varit SDs huvudfiende, som man förhållit sig till och vars resa från utanförskap till politisk makt partiet alltid drömt om att i vår tid reprisera. Och visst finns det vissa likheter.
Men socialdemokraterna växte fram i opposition mot den tidens samhällsbärande etablissemang och ett grunden odemokratiskt samhälle som förvägrade stora medborgargrupper sina rättigheter och möjligheter att göra sin röst hörd. Socialdemokraterna organiserade och representerade i grunden de som saknade politisk inflytande men som drömde om ett bättre liv och bättre samhälle. Den drömmen bars fram av ett hoppingivande framtidslöfte. Sverigedemokraterna har växt fram i ett demokratiskt och, vilket jag tror är centralt här, allt mer globalt samhälle. I ett förhållandevis väl fungerande välfärdssamhälle (utan att på något sätt underskatta de utmaningar vi har och de klyftor som behöver åtgärdas) organiserar SD ett missnöje hos människor som upplever att framtiden snarare är ett hot än ett löfte.
En annan viktig skillnad är att socialdemokraternas främsta krav var allmän rösträtt, demokrati och yttrandefrihet. Deras ledare sattes i fängelse för sina politiska uttalanden. Zeth Höglund dömdes till fängelse för skriften ”Ned med vapnen! Fred med Norge!” 1905. Carl Lindhagen bötfälldes för att han ropat ”Leve republiken”. Hjalmar Branting dömdes till tre och en halv månaders fängelse för en religionskritisk artikel i Social-Demokraten.
Sverigedemokraterna däremot riktar udden mot medierna och den fria journalistiken. Public service utmålas på oklara och otydliga grunder som en tummelplats för ett vänsterliberalt etablissemang. Ett vetenskapligt råd ska övervaka SVT och SR, även efter att de bantas radikalt. Här finns klara likheter med hur andra högerpopulistiska partier agerar i andra länder för att beskära mediernas autonomi och forskningens frihet.
Staten blir återigen ett instrument för att kontrollera samhället och åsiktsbildningen. Ett talande exempel är att Sverigedemokraterna vill utreda vilka som ska omfattas av det pressetiska systemet, något Dagens Arena uppmärksammade i veckan. Det pressetiska systemet är emellertid inte en fråga som omfattas av lagstiftningen utan en institution som skapats av medierna själva, för självkontroll. Detta existerar dessbättre bortom statlig kontroll och inflytande från de politiska partierna. Ett demokratiskt samhälle förutsätter maktdelning och fri åsiktsbildning, fria medier och ett oberoende rättsväsende. Demokratin förutsätter ett stort mått av oberoende institutioners och organisationers självstyre.
Men denna sverigedemokratiska förkärlek för kontroll via staten är noga besett inte överraskande. Partiet knyter i grund och botten an till den gamla högerns traditioner och förhållningssätt. Såsom de tog gestalt under runt förra sekelskiftet, före demokratins genombrott. Gamla idéer kan återuppväckas och presenteras i en ny skrud. Det är vad som sker dagar som dessa när ett allt mer självmedvetet parti håller sina landsdagar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
