Populister har en förkärlek för symboliska utspel. Sammansätta politiska problem reduceras till sådant som ger rubriker. Då kan opartiska tjänstemän plötsligt bli politiska hinder.
En given framgång för populister är att sätta fokus på person snarare än sak. Då blir det garanterat medialt genomslag.
Sverigedemokraterna förnekar sig inte på den punkten.
På sistone har Jimmie Åkesson krävt rikspolischefen Anders Thornbergs avgång. Än så länge har regeringen inte hörsammat just detta. Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik får däremot inte förnyat förtroende av den moderatledda regeringen. Något Sverigedemokraten Björn Söder applåderar och han lägger till att det är ”Dags att städa upp i Myndighetssverige! Bort med asylaktivister från Verket”.
Det är förstås inte ägnat att förvåna att Sverigedemokraterna kastar sig över personal på offentliga myndigheter kopplade till invandring och brottsbekämpning. Det handlar ju trots allt om två av partiets ”hjärtefrågor”. Eller att Sverigedemokraterna inte respekterar vår demokratis fundamentala rollfördelning mellan politiker och tjänstemän.
Ovanpå allt detta har vi den stora desinformationskampanjen om elpriserna
Men vi ska inte glömma en annan sida av det högerkonservativa politiska projektet. Det handlar förstås om klimatet. Och där har de andra partierna i den högerkonservativa alliansen också lagt sig platt för Sverigedemokraternas klimatförnekande politik.
En av Sverigedemokraternas ledande politiker, Tobias Andersson, tar nu plats i Regeringskansliets styrgrupp för Vattenfall och förklarar i det sammanhanget att: ”Vattenfall måste i sin retorik sluta agera som vindkraftslobbyister”.
Allt detta faller tillbaka på två bubblare i valet 2022 som kanske också avgjorde valutgången.
De omfattande löftena om snabb kompensation för de höga elpriserna och drastiskt sänkta priser på bensin och diesel kom att sätta tonen i slutet av valrörelsen. Det blev inte mycket av den saken efter valet. Det var inte bara Sverigedemokraterna utan även Moderaterna och Kristdemokraterna som ställde ut frikostiga löften. Och de ackompanjerades av en stor kampanj i sociala medier, som DN har rapporterat om: ”Så blev dieselannonserna högerns valoffensiv” (DN 27/12, 2022). Mellan juli och valet publicerade de tre partierna 190 annonser på Facebook och Instagram bara om bränslepriserna. Enligt Facebook ska dessa ha setts så många som 8,4 och 9,9 miljoner gånger och kostat mellan 690 000 och 860 000 kronor, hävdade DN. I den mest sedda annonsen förklarade Jimmie Åkesson: ”Sänk bränslepriserna nu, annars kommer vi att göra det efter valet”. Sverigedemokraterna löfte var en sänkning på tio kronor vid pump, men det blev som bekant bara några öre. Moderaterna och Kristdemokraterna var inte sämre, eller för att uttrycka det annorlunda bara marginellt bättre, och kom också med omfattande löften om sänkta priser på bensin och diesel, som Sverigedemokraterna förstås toppade som de genuina populister de är.
Nu försvarar sig regeringen med att reduktionsplikten sänks, det vill säga det biobränsle som blandas ner i bränslet för att sänka utsläppen. Moderaterna har tidigare stött denna åtgärd. I en intervju förklarar Moderaternas finansminister Elisabeth Svantesson att hon tänkt om på den punkten. Med tanke på att Sverige inte når upp till våra klimatmål, som hennes parti ställt sig bakom, fattar hon alltså medvetet beslut som ökar utsläppen.
Ovanpå allt detta har vi den stora desinformationskampanjen om elpriserna och då tänker jag inte på löftena om kompensation. Utan att de konservativa partierna lyckades med tricket att ge intrycket av det var nedstängningen av ett par kärnkraftsreaktorer och inte det dysfunktionella prissystemet som var skälet till att elpriserna var så höga, det var som det hette ”Magdapriser”. Men sanningen är ju att Sverige under alla år inklusive 2022 har haft ett elöverskott.
Men även här vill förstås Sverigedemokraterna rensa ut tjänstemän som är ett hinder på vägen. Nu rör det sig alltså om ”vindkraftslobbyn”, den här gången finns den stationerad på Vattenfall. Det verkar i och för sig ligga i högerns dna att gilla kärnkraft, hela diskussionen om miljöhoten och de tusentals år mänskligheten måste slutförvara det radioaktiva kärnavfallet är i dag bortglömd.
Vindkraft däremot är ett rödgrönt spektakel som skogsmullarna vill prångla på oss. För att inte tala om att ny kärnkraft tar tid att bygga, om det ens är ekonomiskt realistiskt, kanske rör det sig om tio eller femton år, åtminstone. Detta blev tydligt när några av de stora elberoende svenska företagens ledare, som kommer att behöva mycket mer el framöver, var med i Agenda häromveckan. De var alla tydliga med att inom det närmaste decenniet är det vindkraft vi kan och bör bygga ut för att klara det ökade behovet av el. Energi- och näringsminister Ebba Busch däremot pratade mest om kärnkraft. Än en gång. Men hon var uppenbart pressad.
Det hela är politiskt pinsamt för den samlade borgerligheten. Ingen är väl överraskad över Sverigedemokraternas alla klimatförnekelser, Jimmie Åkesson själv har ju förklarat att han inte kan se någon ”akut” klimatkris. Men vad ska vi säga om resten av borgerligheten, som vi ändå minns för stunder av förnuft och sans och vett. De har lagt sig platt för klimatförnekarna och hängett sig åt ren desinformation. Allt detta borde vara generande för de tre borgerliga partier som sedan belönade sig själva med regeringsmakten. Men den tiden är kanske förbi?
Sverige sällar sig nu till de länder som väljer fel väg i klimatpolitiken och som väjer för nödvändiga vägval och politiska beslut. Vi har sett samma utveckling inom högern i andra länder, utan att i övrigt göra några jämförelser, och under tidigare styre i USA, Brasilien och Australien. Men kommande generationers dom blir hård.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
