Ledare Åkessons fladdriga försök att gjuta olja på vågorna är ingen slump. Han har självförtroende nog att låtsas som ingenting.
Det krävs en särskild skjuts i självförtroendet för att som Jimmie Åkesson i P1:s partiledarintervju vifta undan farorna med klimatförändringarna. Att värmen inte är så farlig ”är inget orimligt resonemang” och ”fler dör av kyla i världen än av värme”, som han uttryckte det.
SD:ledarens fladdriga försök att gjuta olja på klimatorons vågor är förstås ingen slump. Åkesson åtnjuter ett grundmurat förtroende hos de egna väljarna – nio av tio tycker att han gör ett bra jobb – och klimatfrågan är i bästa fall en eftertanke när de går till valurnorna. Billigare bränslepriser är, vid sidan av invandringen, dessutom partiets profilfråga inför valet.
Ändå går det inte att komma undan att Jimmie Åkesson alltmer liknar den antropomorfiska hunden i den populära memen: världen må brinna framför våra ögon, men han fortsätter låtsas som ingenting.
Fast existerar gör den, klimatkrisen. Den här sommaren har Europa gått igenom den värsta torkan på över 500 år. Två tredjedelar av all landmassa på den europeiska kontinenten omfattas numera av varningar för torka. Tidigare frustande floder, som Rhenfloden i Tyskland, har krympt till den grad att de på sina håll inte är djupare än en skollinjal. I både Frankrike och Storbritannien tvingas hela samhällen förlita sig på leveranser av flaskvatten.
Den exempellösa torkan riskerar människors liv och hälsa, tvingar hela industrier att klappa igen, utarmar enorma arealer jordbruksmark och sätter stopp för vattenburna transporter.
Mönstret går inte att förneka. Alltmer omväxlande väder, ofta med ursinnig intensitet, är det mest konkreta resultatet av klimatförändringarna. Vad vi upplever just nu är med största sannolikhet en föraning om allt större, allt tätare, naturkatastrofer.
Klimatkrisens konsekvenser måste motsvaras av politiska reformer som snabbt ställer om sättet våra samhällen. Investeringarna kommer inte av sig själva. Att förlita sig på att marknaden ska trolla fram lösningar är lika naivt som farligt. Klimatomställningen kräver kollektiva beslut och kan inte begränsas till enskilda länder.
En ljuspunkt är den klimat-, sjukvårds- och skattereform som USA:s president Joe Biden förra veckan lyckades vinna majoritet för. Den är långtifrån tillräcklig, men åtminstone en början. Något motsvarande behövs i Europa. Dagens EU-fonder för klimatomställning är skrämmande bristfärdiga. Klimatpolitiken måste samordnas, resurser kombineras.
Sommarens rekordtorka i Europa har redan nu blottat Mad Max-liknande ökenlandskap. Att, som Jimmie Åkesson och stora delar av högerblocket, förminska hotet och farorna är direkt motbjudande. Men varken SD eller högerblocket tycks intressera sig för verkligheten. Bristen på klimatpolitik kan i stället summeras med de lika legendariska som söndersamplade raderna ur Rock Master Scott & the Dynamic Threes ”The Roof Is on Fire” från 1984:
”We don’t need no water—let the motherfucker burn. Burn, motherfucker – burn.”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
