SD visar åter sitt verkliga ansikte

Ledare Sverigedemokraterna har fått tillgång till makten delvis för att kristdemokrater och moderater tillåter det. Då är det extra viktigt att de partierna ryter ifrån, tar avstånd, när SD agerar bortom anständighetens gräns. Än så länge är det oroväckande tyst från både Moderaterna och Kristdemokraterna. 

Idag är Sverigedemokraterna med och styr i ett flertal kommuner. Rent krasst kan man konstatera att det blev »Förändring på riktigt«, precis som de utlovat i valrörelsen. I skrivande stund delar Jimmie Åkesson ut flygblad vid den grekiska gränsen. Budskapet är att Sverige är fullt och att flyktingarna inte är välkomna hit. Han står alltså öga mot öga med vuxna och barn i fullkomlig kris, som han cyniskt och empatilöst använder i ett politiskt spel. Ebba Busch Thor har ingen kommentar.

I Norrköping polisanmäler SD stadsmuseet för att de ogillar innehållet i en utställning om nazism. I Sölvesborg, som blev den första kommunen där SD nådde makten, avfärdar partiet prideflaggan och man vill stoppa inköp av »utmanande samtidskonst«. I Hörby, där SD styr tillsammans med Moderaterna, har man gjort enorma nedskärningar i välfärden. En kommunanställd beskriver det som en nedmontering av hela kommunen.

Sedan SD vann valet har 25 högt uppsatta chefer lämnat kommunen. Personal vittnar om mobbning, trakasserier, förtal, kränkningar och tystnadskultur. Arbetsmiljöverket har kopplats in. Facken gör vad som är deras rätt och skyldighet att enligt lag göra. Det gör SD:s gruppledare vansinnig och kallar det för ett »angrepp på folkstyret«. 1933 förbjöds fackliga organisationer i Tyskland, för att dra en historisk parallell. KD säger ingenting.

Om vi inte är ytterst vaksamma står vi här om några år, i det som var ett av världens friaste länder, och undrar vad fan som hände?

I samma kommun sitter journalisten Peter Kadhammar övervakad av kommunens HR-chef och tjänsteman. Anledningen är att han vill granska kommunens diarium, som är information vem som helst ska få ta del av enligt lag och som är ett rutinjobb för en journalist i en demokrati. Han fick 30 övervakade minuter på sig. Detta har enligt Kadhammar aldrig hänt honom i sitt mångåriga yrkesliv. Nu JO-anmäls Hörby kommun för brott mot grundlagen.

SD i kulturutskottet vill kalla in cheferna för public service-bolagen, efter att partiet reagerat på innehåll i enskilda program. Linus Bylund (SD) vill att journalister lättare ska kunna få sparken eller löneavdrag, samt att public service-företagen borde få betydligt mindre pengar och att vissa smala program borde läggas ner. Detta är mycket häpnadsväckande ageranden och uttalanden i en demokrati med fri media. Inte heller denna gång har Busch Thor någon kommentar, samma person som brukar ha en kommentar till exakt allt annat, till och med varför julskinka inte bör kallas helgskinka. Men när SD attackerar en av demokratins grundbultar, fri media, då har hon inget att säga. Efter dagar av tystnad och påtryckningar av journalister förstod Moderaterna det olämpliga i att låta utspelet gå okommenterat och på sin Facebook-sida skrev M-ledaren att Bylunds förslag är »långt över gränsen för det acceptabla«.

Och det är inte så konstigt ur ett spelteoretiskt perspektiv. Men det är mycket bekymmersamt ur ett demokratiskt. SD kan »förändra på riktigt« tack vare partier som KD och Moderaterna. I de kommuner där SD sakta men säkert bryter ner demokratin har man kommit till makten tack vare sina borgerliga kompisar. Det är exakt vad som händer på nationell nivå också.

Om det för M och KD har varit svårt att innan förstå varför de överhuvudtaget inte ska samarbeta med SD, på någon nivå, så borde SD:s förhållande till makten, och vad de väljer att göra med den, göra det absolut glasklart.

Några kallar detta för symbolfrågor. Jag kallar det frågor som definierar skillnaden mellan ett anständigt samhälle och en mardröm. Det var så här det började i Ungern och i Polen under 2010-talet, där kulturen, akademin och media steg för steg inskränktes. Det kan också bli skillnaden mellan demokrati och diktatur, det har historien lärt oss. För om vi inte är ytterst vaksamma står vi här om några år, i det som var ett av världens friaste länder, och undrar vad fan som hände?

För »förändring på riktigt« slutar inte med public service eller i Hörby kommun.