Varför vill ett parti som längtar efter 1950-talet, ha mer marknadsliberalism?
De senaste dagarnas relationsdrama mellan moderater och sverigedemokrater började när Jimmie Åkesson i någon sorts Trumpskt infall i sommartalet kallade Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé för “en liten lort”. Detta eftersom denne först nu, och inte tidigare, omfamnat ett tiggeriförbud. Svar på tal fick han i SVT:s Agenda där Anna Kinberg Batra kallade Sverigedemokraterna för ett rasistiskt parti.
Men under ytan växer likheterna mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna i den ekonomiska politiken. Dagens Industris ledarsida har länge efterlyst en »normalisering« av Sverigedemokraternas ekonomiska politik för att på sikt möjliggöra en borgerlig minoritetsregering.
Katalys och Leopard förlag visar nu i boken Den blåbruna röran hur SD:s nyliberala falang tagit ett stenhårt grepp om partiets ekonomiska politik. Den ekonomiskpolitiske talespersonen Oscar Sjöstedt har lämnat partiets tidigare veliga retorik. SD försvarar idag vinster i skolan, anser att kommuner ska tvingas införa vårdval, vilket missgynnar de sjukaste patienterna, och att kommunerna ska tvingas godkänna alla nyetableringar av skolor. Partiet vill också sänka skatterna med motiveringen att detta i själva verket ökar skatteintäkterna.
Det kan tyckas märkligt att ett parti som längtar tillbaka till 1950-talet vill driva en nyliberal politik. En politik som de senaste trettio åren tagit oss allt längre från 1950- och 1960-talets extrema tillväxttakt, tre gånger så hög som de senaste trettio åren.
Sedan dessa tillväxtdecennier har inkomst- och förmögenhetsojämlikheten ökat. Amerikanska mäns medianinkomst har stått still trots att medelinkomsten ökat och ojämlikheten spätts på av att transfereringar till den fattigaste femtedelen av befolkningen minskat drastiskt.
Dra ut nyliberalismen ytterligare 30 år i tiden och vi kommer inte att komma närmare 1950-talet. Den internationella debatten utmålar allt tydligare nyliberalismen som ojämlikhetens och efterfrågekrisens orsak, med ekonomer som Thomas Piketty, Joseph Stiglitz, Larry Summers, Dani Rodrik och Paul Krugman.
Den blåbruna röran beskriver hur nationalistiska partier ofta innehåller en marknadsliberal och en interventionistisk falang. I Europa tycks den marknadsliberala linjen allt oftare avgå med segern. I USA däremot vinner i och med Trump en mer isolationistisk ekonomisk politik terräng.
Att Moderaternas Anna Kinberg Batra kallar SD för rasistiskt visar att hon, precis som Reinfeldt, förstått vad SD är för ett parti. Nu krävs att hon agerar därefter även efter valet, och vägrar samarbeta – trots partiets makeover i den ekonomiska politiken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
