Fakta biter inte alltid. Därför bör vi inte underskatta SD:s repetitiva användning av ord som appellerar till människors oro.
Mediala cirkusar är SD:s paradgren.
Den kuppartade tunnelbanekampanjen mot tiggeri i Stockholm tidigare i höstas följdes förra veckan upp med en presskonferens. Där meddelade Jimmie Åkesson och hans tre musketörer att partiet nu går in i en aktivistisk fas, där riksdagsledamöterna uppmanas att lägga så lite tid som möjligt på riksdagsarbetet, eftersom de talar för döva öron där.
I stället ska man ut i landet, ut bland ”folket”, så att det folkliga trycket tvingar övriga partier att lyssna på SD. På utrikesfronten ska det satsas på reklamkampanjer i bland annat Libanon, med budskapet till människor som flyr krig och terror att ingen av dem ens ska tänka tanken att komma till Sverige.
Detta lilla spel för gallerierna, för att använda ett av Jimmie Åkessons egna favorituttryck, belyser en annan gren som SD ofta utklassar de andra riksdagspartierna i, nämligen tilltalet till väljarna.
SD är skickliga i att appellera till människors rädsla för det okända, och bygger hela sin ideologiska retorik och politiska praktik på det.
”I samma stund som invandringen beskrivs som ett okontrollerat lämmeltåg blir det också ett hot som är rimligt att vara rädd för. Då biter inte argument och fakta. Då aktiveras inte heller den altruism och medmänsklighet som också är en bärande del av vår mänskliga natur”, skriver Jonas Mosskin på DN Kultur i en mycket läsvärd artikel om varför fakta inte alltid biter.
Vi upplever omvärlden genom två system i hjärnan. System 1 är ett snabbt autopilotsystem, som ofta är omedvetet om de val vi gör. System 2 är ansträngande och kräver uppmärksamhet. SD har förstått att utnyttja att det är det irrationella, känslostyrda, System 1 som främst styr våra handlingar.
Det är därför partiet kallar rapporteringen om människor som drunknar i Medelhavet för mediekampanjer. Och det är därför SD hela tiden positionerar sig som verklighetens folk, som ser och hör det ingen annan vill erkänna i svensk politik. Det syntes tydligt i SVT:s partiledardebatt.
”Vi står inför en välfärdskollaps om ingenting sker nu. Vi står inför en systemkollaps om ingenting sker nu. Det krävs att regeringen agerar och agerar inte regeringen så kommer regeringen att falla förr eller senare”, agiterade Jimmie Åkesson och sa till tittarnas undermedvetna att faller regeringen, faller landet.
Och det är de andra som orsakat det, är budskapet.
Kris, katastrof och kollaps är ord som vi kommer att höra oftare och oftare från SD. Ord som påverkar människors försvarsmekanismer och vars användning kommer att intensifieras för att skrämma och mobilisera gamla och nya SD-väljare. Ord vars repetitiva användning inte ska underskattas.
Det finns ändå ljus i mörkret. En färsk Sifo-mätning visar att väljarstödet för att riksdagspartierna ska samarbeta med SD i frågor där man tycker lika har minskat med sex procent sedan juni.
Men så länge SD talar till människors rädsla, vrede och förtvivlan, krävs retoriska såväl som praktiska motdrag från samtliga andra partier. Om de inte görs, är risken att stödet för SD kommer att ha ökat, inte minskat ytterligare, i nästa väljarmätning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
