I SD:s värld är jag den bästa sortens svarting

Val 2022 SD har som politiskt projekt att lägga emfas vid allt det som skavt hos mig i att växa upp som svart i Sverige. Det skriver Erik Arroy Elvén, socialdemokrat och pr-konsult. 

Jag är också rädd för framtiden, nu när Sverigedemokraterna är näst största parti och går mot ett direkt inflytande över regeringsmakten. Alla som bryr sig om demokratins institutioner borde dela den oron. Redan innan alla röster hunnit räknas har ledande partiföreträdare proklamerat att public service ska ”reformeras i grunden”.

Hur vi hamnade här förbryllar de flesta. Många är besvärade över partiets rötter i nynazismen. Färre lyckas precisera vad som mer konkret är problemet med SD. Än har de inte gjort reella försök att avskaffa oberoende medier eller politisera domstolar. Ingenstans i partiprogrammet hittas skrivningar om koncentrationsläger. I den frustration oförståelse för med sig gastar vita ”De är ju rasister!” eller ”Sluta urvattna ordet rasism!” i falsett. Få vill lyssna på oss som levt ett liv av att gyttjebrottas med SD:s världsbild.

Sådana som jag urvattnar svenskheten. Jag – mitt liv och min kropp – personifierar mångkulturen och det är mångkulturen som förstör Sverige.

Det är inte primärt skräck eller ens oro för att i högre grad utsättas för vardagsrasism som är det mest allvarliga. Det synliga hatet och våldet går att bemöta – springa i från eller helt enkelt spegla i självförsvar. Framför allt går det att belysa objektivt och kräva omgivningens fördömande.

Problemet med SD är i första rummet dess nationalkonservativa vision om samhällsgemenskap. SD:s huvudfråga har aldrig varit invandring, den har alltid varit vilka som är här. SD har som politiskt projekt att lägga emfas vid allt det som skavt hos mig i att växa upp som svart i Sverige. Med den i dag konservativa folkmajoritetens goda minne är det nu SD:s ideal om ett etniskt homogent Bullerbyn som ensamt får kontrastera landet vi sägs leva i: ett land i förfall, fördärvat av icke-svenskar.

Kärnan i paritets ideologi är att inte urvattna svenskheten. Frånvaron av alternativ gör nu även deras projekt till allas. Frånvaron av tydlig konflikt gör deras idé om gemenskap den till den enda av relevans. Antingen har ni andra inte förstått, eller så bryr ni er inte. Sådana som jag urvattnar svenskheten. Jag – mitt liv och min kropp – personifierar mångkulturen och det är mångkulturen som förstör Sverige. Ju mer syre SD ges och ju mindre de möts av visionärt motstånd, desto starkare växer min ångest över att inte höra hemma här, att ta plats på bekostnad av något som andra värdesätter, att upplevas besudla något rent. Jag är inte ett resultat av de gånger jag mött verbalt hat eller hot om våld, jag är summan av alla gånger jag ställts frågan ”Var kommer du från, egentligen?”. 

Där vi står i dag går tafatt att illustrera med att våra politiska ledare står uppradade bredvid varandra. Medan Åkesson öronbedövande vrålar åt mig att ”Sådana som du borde inte vara här – du passar inte in!”, står övriga och rycker lite uppgivet på axlarna. I bästa fall säger företrädarna till vänster ”Nä, riktigt så är det inte, men jag håller med Jimmie om att Sverige är fantastiskt”. Det är ett sammanhang som inte går att fly eller slå på. Det även ett sammanhang som sänker trösklarna att hata och slå – hos både andra och mig.

Det är omöjligt att vara mer assimilerad än jag. I SD:s värld är jag den bästa sortens svarting. Hela mitt liv har gått ut på att förtjäna min plats. På grund av den välvilliga men bedrägliga idén om den svenska ”färgblindheten” och toleransen har det aldrig känts möjligt. Hur jag med min kropp urvattnar svenskheten vid midsommarfirandet i skärgården eller på Storgatan i den lilla bruksortsbyn har alltid följt med mig. Min tillhörighet har alltid varit till låns och därmed mitt människovärde villkorat.

Men tills i söndags har jag lärt mig vila i att jag är omgiven av ett samhälle som överlag vill mig väl. Genom att snälltolka min omgivning har jag känt mig omfattad av en inbillad svenskhet. Nu finns inte längre någon sådan gemenskap för mig att fly till. Kvar står jag upplevt ensam med min svarta hud och försöker svara Åkessons gormande med ett tafatt ”Joho, sjysta då! Jag lovar att inte vara till besvär…”.

 Erik Arroy Elvén, socialdemokrat och pr-konsult på Westander