Se över SiS uppdrag och satsa på samhällets mest utsatta

DEBATT Förvaring i stället för behandling. Det är vad tvångsvården inom Statens institutionsstyrelse innebär för samhällets mest utsatta. Det måste ändras, skriver Emilia Wikström Melin, utredare på Seko.

Vem är värd att satsa på? Gandhi sa att varje samhälle ska bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta, något som även Tage Elander lånade som en riktlinje för Sveriges välfärdspolitik.

Några av de idag mest utsatta i samhället är de ungdomar och vuxna som tvångsvårdas inom Statens institutionsstyrelse, SiS. Det är unga under 18 år som har problem med missbruk, kriminalitet eller som bara har så stora psykosociala problem att det finns en risk för deras hälsa och utveckling. Det är vuxna som har ett mångårigt missbruk bakom sig och som riskerar att skada sig själva om de inte får hjälp. Många lider även av diverse psykiatriska diagnoser.

Men hur många känner till vilka människor som hamnar på SiS? Under arbetet med att skriva rapporten ”En myndighet i förfall – en rapport om läget inom Statens institutionsstyrelse” som Seko släppte i slutet av februari 2019 upptäckte jag den allmänna okunskapen om SiS uppdrag och verksamhet.

Några som dock känner till verkligheten inom SiS är Sekos medlemmar som arbetar där. De som varje dag på jobbet tvingas välja mellan sin egen säkerhet och att ge klienterna en bra vård. De som arbetar i en miljö där 65 procent menar att det varje vecka förekommer hot på deras arbetsplats och där 41 procent uppger att det förekommer våld varje vecka. Hela 85 procent säger att en kollega blivit utsatt för fysiskt våld under det senaste halvåret. De som varje dag arbetar med att hjälpa vuxna ur sitt missbruk men där 99 procent säger att klienter har missbrukat droger under behandlingstiden.

När samhället tar sitt ansvar och hjälper människor ur kriminalitet, missbruk och ett utåtagerande beteende kommer det att betala tillbaka sig flera gånger om.

Vi pratar om anställda som jobbar ensamma i det klientnära arbetet med arbetsuppgifter som enligt reglerna kräver minst två medarbetare, de som varje vecka upplever en sådan underbemanning att det i praktiken är omöjligt att göra ett bra jobb. En sådan arbetsmiljö kan aldrig vara acceptabel och det är hög tid att vi börjar prata om det.

Därför måste inte bara myndighetsledningen för SiS ta sitt ansvar utan även politiker genom att tillsätta de resurser som behövs för att de anställda ska kunna utföra sitt arbete på ett säkert sätt och för att de ska kunna ge klienterna den behandling som krävs. Som verkligheten ser ut idag är SiS snarare en plats där människor förvaras under en tid än en plats där de får den behandling som de är i behov av.

Ansvaret ligger ofta på de enskilda anställda att göra avvägningar mellan sin egen säkerhet och att finnas till för klienterna i utsatta situationer. Detta är orimligt. Tydligast kanske det blir när det saknas kompetens inom SiS för att behandla psykiatriska diagnoser då dessa diagnoser ofta är en utlösande faktor för ett utåtagerande beteende. Även suicid och suicidförsök tillhör vardagen på SiS-hemmen.

För att komma till rätta med dessa problem behövs förutom utökade resurser till myndigheten att hela SiS uppdrag ses över. Det är lätt att som politiker satsa på de grupper i samhället som syns och hörs mest i opinionen. Det svåra är att lyssna och våga satsa på de med svagast röst och de som är mest utsatta. För detta krävs ett  mod. Men att våga satsa på de anställda och på klienterna inom SiS kommer att vara en investering på lång sikt.

När samhället tar sitt ansvar och hjälper människor ur kriminalitet, missbruk och ett utåtagerande beteende kommer det att betala tillbaka sig flera gånger om. Alla individer som efter sin tid hos SiS kan komma tillbaka och leva ett anpassat liv är en samhällsvinst. Historien skrivs nu. Om några årtionden kommer vi att bedömas utifrån hur vi behandlade de mest utsatta i samhället. Det gäller att hamna på rätt sida av historien. Och det avgörs nu.

Emilia Wikström Melin
Utredare Seko