ledare På vissa håll i skolan tycks det normalt att lärare ständig har bit- och klösmärken efter att ha utsatts för våld från elever. Att skolor inte måste polisanmäla våldsincidenter är ett problem – men skolorna kan ta saken i egna händer.
”Vi har våldsproblematik i särskilda undervisningsgrupper där lärare blir slagna i princip varje dag, men inte gör några anmälningar”, säger Andrea Meiling, ordförande för Lärarförbundet i Göteborg, till Göteborgs-Posten. Det är svårt att ta in den meningen. Att på sin arbetsplats bli slagen en enda gång är illa nog, men hur är det möjligt att det får pågå dagligen? Varför anmäls det inte som den kriminella handling det är?
Andrea Meiling fortsätter med att säga att det har ”blivit mer eller mindre normalt att ha bit- och klösmärken, eller vad det nu kan vara. Det måste vi jobba med inom grundskoleförvaltningen”. Det är ett anmärkningsvärt uttalande, för enda anledningen till att det blivit normaliserat är ju för att ingen har agerat utifrån det faktum att det är onormalt att bli biten och klöst på jobbet.
Anmälningar om fysiskt våld i grund- och gymnasieskolan ökade med 85 procent mellan 2014 och 2019 (från 319 till 590), enligt Arbetsmiljöverket. Mörkertalet bedöms vara stort av lärarfacken. Läraren Karl Hallerup säger till SVT att vissa lärare inte tillbudsanmäler eftersom de inte vill stöta sig med vårdnadshavare, rektorer eller politiker. Det är inte värt fajten, säger han.
Här synliggörs ett av de stora problemen med våldet i skolan. En skola har enligt lag ingen skyldighet att polisanmäla, utan det avgörs lokalt hur man agerar. Detta måste omedelbart ändras så att rektor och/eller huvudman måste göra en polisanmälan när brott har begåtts, det ska inte ligga på den enskilda läraren.
Att en trettonåring slår en lärare i huvudet betyder nämligen inte att inget brottsligt skett, det betyder bara att det är ett barn som begått brottet.
Ett annat problem är språkbruket. Förmildrande beskrivningar av våld på skolan gör inte våldet mindre allvarligt, snarare tvärtom. Genom att inte kalla en spark i magen på en lärare (eller annan elev) för misshandel, eller stenkastning på skolans fönster för skadegörelse eller eldande i papperskorgar i klassrummet för mordbrand, förminskas brottet såväl som brottsoffrets upplevelse.
Det osynliggörande språkbruket kan till och med sägas legitimera våldet – vad annars är signalen från vuxenvärlden när brottsliga handlingar benämns som bus eller skoj? Om vi byter ut ”lärare” i uttalandet ovan mot ett annat yrke, som till exempel ”Vi har butikspersonal som blir slagna varje dag av kunderna” eller ”Vi har busschaufförer som blir slagna varje dag av resenärerna” blir det uppenbart hur absurd situationen är.
Finns det någon annan arbetsplats än skolan där det inofficiellt ingår i arbetsbeskrivningen att bli misshandlad på jobbet?
Det är svårt att veta vad Andrea Meiling från Lärarförbundet menar när hon säger att grundskoleförvaltningen har lite att jobba med, men här kommer några tips till alla huvudmän och rektorer runtom i Sverige: Ta ett policybeslut, i väntan på lagstiftning, om att när personal utsätts för brott, ska händelsen anmälas till Arbetsmiljöverket såväl som till polisen. Anmäl alla incidenter.
Agera utifrån vad som gjorts, inte vem som gjort det. Att en trettonåring slår en lärare i huvudet betyder nämligen inte att inget brottsligt skett, det betyder bara att det är ett barn som begått brottet. I skolan, som i övriga samhället, måste varje händelse som kan rubriceras som ett brott, behandlas som ett brott.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
