Katalonien I morgon hålls de »informella« valen om självständighet för den spanska regionen Katalonien. Tre händelseförlopp de senaste decennierna är viktiga för att förstå den upptrissade konflikten mellan två atlantångare på en kurs där de inte vill väja, utan önskar krocka med varandra.
Ett av min pappas tidigaste minnen är från en tågstation i Madrid hösten 1955. Han ska snart fylla tre och försöker hjälpa mina farföräldrar att bära resväskorna med familjens bohag till perrongen där tåget mot Barcelona väntar. Resan hade påbörjats några dagar tidigare i Yátor, en bergsby i Andalusien i södra Spanien, och skulle så småningom sluta i Solsona, Katalonien.
Flytten var inte unik. År 1930 bodde 40 000 andalusier i Katalonien. Fyrtio år senare var de 840 000.
Tillsammans med invandrare från andra delar av Spanien och övriga världen har de bidragit till den befolkningsexplosion som fått Katalonien att växa från omkring två miljoner invånare vid 1900-talets början till sju och en halv miljoner idag.
Invandringen verkar dock inte ha dämpat den katalanska nationalismen nämnvärt. De senaste åren har den katalanska regeringen övergivit den tidigare linjen om autonomi inom ramen för den spanska statsbildningen till förmån för idén om en självständig stat. Samtidigt har spanska myndigheter och det regerande högerpartiet Partido Popular intagit den diametralt motsatta ståndpunkten.
Politiker på ömse sidor bäddat för den totala konflikt som nu utspelar sig inför TV- och mobilkameror.
Likt två atlantångare som inte bara har svårt att väja när de är på kollisionskurs mot varandra, utan som de facto vill krocka, har politiker på ömse sidor bäddat för den totala konflikt som nu utspelar sig inför TV- och mobilkameror, med arresteringar av katalanska politiker och tjänstemän, massdemonstrationer i Barcelona, beslagtagande av valsedlar och vandalisering av civilgardets bilar.
***
Tre delvis sammanflätade händelseförlopp de senaste decennierna är viktiga för att förstå den upptrissade konflikten: finanskrisen, den spirande nationalismen och de politiska partiernas agerande på ömse sidor.
Det moderna Spaniens ekonomiska och sociala utveckling är enastående. Få länder i västvärlden har genomgått en lika snabb och omtumlande utveckling från underutveckling till modernitet.
Sommaren 1982 tog pappa med mig till Yátor. Vi körde upp i bergen på en oasfalterad, ringlande väg utan skyddsräcken och anlände till bytorget där barnen omringade vår bil.
Byn som min farmor och farfar hade vuxit upp i hade inte förändrats mycket. Fälten bearbetades från morgon till kväll av ett fåtal hyttlösa traktorer. Mulor och mulåsnor var en viktig källa till muskelkraft om några tyngre arbeten behövde utföras.
Bara ett kvart sekel senare skröt den dåvarande premiärministern José Luis Rodriguez Zapatero för dagstidningen El Pais om de senaste prognoserna som sa att Spaniens BNP per capita snart skulle överstiga Tysklands.
Den ekonomiska överljudsresa som skedde under de här åren gjorde det lättare att hantera de latenta spänningar som fanns mellan Barcelona och Madrid.
Finanskrisen, som drabbade Spanien särskilt hårt, med en arbetslöshet som steg från 8 till 26 procent och med familjer som bokstavligen fick gå från hus och hem, bidrog dock till ökade spänningar, och i Katalonien, som är rikare än övriga Spanien, steg irritationen över att behöva betala för andras umbäranden när de själva led.
Finanskrisen gav nationalismen en knuff framåt, men grogrunden fanns redan. Invånarna i Katalonien har över tid i allt högre utsträckning kommit att identifiera sig som enbart katalaner.
I skolor, medier och på arbetsplatser har katalanskan vunnit mark på riksspanskans bekostnad. Samtidigt har irritationen vuxit i andra delar av Spanien över Kataloniens tilltagande krav på självstyre, och i vissa regioner, som Madrid, Kastilien och Valencia har stödet för den decentraliserade modellen snarare minskat över tid.
Detta fick sitt politiska uttryck i en serie händelser före och efter finanskrisen. Ett flertal partier i Katalonien började efter millennieskiftet att tävla om väljarnas gunst via krav på ökad självständighet och lyckades så småningom förhandla fram nya statuter med den dåvarande socialdemokratiska regeringen i Madrid.
Uppgörelsen mötte motstånd från högerpartiet Partido Popular, vilka inte bara kritiserade det politiskt, utan också juridiskt genom att anmäla flera punkter i de nya statuterna till författningsdomstolen.
Domstolen utslag 2010 blev en kalldusch för katalanerna då flera av förändringarna bedömdes som konstitutionsvidriga. Som svar gick hundratusentals människor ut för att protestera på gatorna i Barcelona under parollen »Vi är en nation – vi bestämmer«.
I det upphetsade klimatet försvagades moderata krafter på båda sidor. Partido Popular vann valet i Spanien 2011 och i Katalonien bestämde sig den nya regeringen för att ta nästa steg och driva processen mot total självständighet. Därmed var kompromissernas tid över.
De senaste åren har varit en fortsättning på denna utveckling, med olika försök att få tillstånd en folkomröstning i Katalonien vilket mötts av förbud eller hot om förbud av olika slag från Partido Popular och den spanska författningsdomstolen.
Hur ska man då se på denna konflikt?
Folkliga och politiska strömningar bör i grunden inte mötas med formalism, utan med demokrati. Därför måste Katalonien få rösta.
Formellt är det inte svårt att avgöra vem som har rätt. Enligt den spanska konstitutionen har de regionala parlamenten ingen möjlighet att ensidigt utlysa folkomröstningar, varken rådgivande eller bindande.
Konstitutionen säger också att Katalonien är en del av Spanien, likt övriga sexton regioner. Men detta är samtidigt märkliga argument. Är statsbildningar heliga? Ska människor inte kunna påverka sin politiska framtid?
Folkliga och politiska strömningar bör i grunden inte mötas med formalism, utan med demokrati. Därför måste Katalonien få rösta.
Den 1 oktober är förmodligen fel tillfälle på grund av det överhettade tillstånd som nu råder. Men den spanska regeringen bör omedelbart deklarera att de är beredda att sätta sig i förhandlingar med sina katalanska motsvarigheter för att hitta en lösning.
Själv hoppas jag att de bestämmer sig för att stanna. Jag är ingen förespråkare av separatism eller nationalism. Men om de stannar ska det vara av egen fri vilja. Tvångsäktenskap är sällan lyckliga.
Sebastian de Toro arbetar som LO-ekonom och har bott i Katalonien.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
