Det finns många förklaringar till att Sverigedemokraterna växer. En är att de fyller ett tomrum där det tidigare rymdes ett »vi«, skriver Sebastian de Toro, LO-ekonom.
I september 2002 gjorde Mustafa Can ett längre reportage för Dagens Nyheter om Sverigedemokraterna.
Detta var en tid då partiet, som hade grundats 14 år tidigare, samlade mindre än två procent i väljarstöd. Blåsippan hade ännu inte ersatt den svenskfärgade facklan som partisymbol. Jimmie Åkesson hade ännu inte valts till partiordförande. Många partimedlemmar väntade fortfarande på att rensas ut.
Can följde Sverigedemokraterna under sju veckors tid. Bilden han gav var av ett litet, rasistiskt parti, men likväl ett parti, långt ifrån Ian och Berts pajaserier i Ny Demokrati. Aktivisterna rörde sig ute bland människor, byggde sin verksamhet från grunden, och hade idéer för vad de ville åstadkomma om de fick makt. Det var en rörelse i vardande.
Även om Can fick Stora journalistpriset för sin artikel gjorde den inget större avtryck i det offentliga samtalet. Sverigedemokraterna betraktades fortfarande som ett randfenomen som förmodligen skulle försvinna av sig själv.
I dag är situationen annorlunda. Alla inser att Sverigedemokraterna är på riktigt.
Hur ska man då förklara detta partis framgångar?
Den självklara utgångspunkten är att förklara det med främlingsfientlighet. Även om andra partier må ha fiskat i grumliga vatten är Sverigedemokraterna det enda som har främlingsfientlighet som utgångspunkt. Men detta är samtidigt en ytlig förklaring. Skulle främlingsfientligheten i Sverige ha mer än tiofaldigats sedan millennieskiftet? Det förefaller inte rimligt.
Andra förklaringar som emellanåt lyfts fram är den ökade polariseringen i samhället vilken skapat stora grupper av förlorare, att integrationspolitiken inte har fungerat tillräckligt bra och att det blivit mer socialt accepterat att rösta på SD i takt med deras framgångar.
Jag tror att flera av dessa förklaringar äger sin giltighet, men jag dock vilja lägga till ytterligare en: avsaknaden av gemensamt projekt.
En kliché som ofta används när invandringspolitik diskuteras är: ”Det finns inget vi och dom – bara vi”. Men vad betyder det egentligen? Vad innebär det att vara en del av detta vi? På vilket sätt tillhör Karl-Johan Persson, miljardär sedan födseln, och jag samma vi?
Visst kan vi sjunga samma nationalsång. Visst kan vi båda glädjas åt Sveriges framgångar i idrottssammanhang. Men har det någon betydelse?
En gång i tiden fanns ambitionen att vi:et inte skulle vara ett tomt begrepp, eller blott en samling symboler, utan betyda någonting i vardagen, i människors liv. Utgångspunkten var att alla skulle ha det bra. Alla skulle få gå i en bra skola. Alla skulle omfattas av trygghetssystem i form av pensioner, arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring. Alla skulle ha en bostad. Och kanske det mest radikala av allt: alla skulle ha ett arbete som det gick att försörja sig på.
Det var inte en problemfri ambition, förstås. Begreppet ”alla” omfattande inte alltid alla; inte minst kvinnor fick kämpa för att vara en del av gemenskapen. Jämlikhetstanken gav upphov till en del avvarter och ekonomin hämmades i viss utsträckning i jämlikhetens namn. Och inte ens de goda sidorna av jämlikheten förverkligades till fullo. Exemplen på kvarvarande orättvisor skulle kunna göras lång, även när ambitionsnivån var som högst.
Men det var ändå ett försök att skapa en verklig gemenskap, bortom flaggan, nationella sportframgångar och kungahus.
Så är det knappast längre. Deviser som ”en skola i världsklass” och ”arbete åt alla” figurerar förvisso fortfarande, men vem tror att det är deviser som någon på allvar försöker förverkliga?
Istället har det uppstått ett tomrum som Sverigedemokraterna har lyckats fylla. Deras vi må vara hur obehagligt som helst, exluderande och vilandes på etnicitetens eller ”den svenska kulturens” grund, men det är ändå ett vi.
Jag tror att om de människor som oroar sig för Sverigedemokraternas framgångar och den tilltagande rasismen i Sverige ska ha någon framgång i sin kamp måste de vara beredda att arbeta för att återupprätta ett vi som betyder något på riktigt, som har direkt betydelse för hur vi utformar vår arbetsmarknad, vårt utbildningssystem, vår bostadspolitik.
Visst kommer ett sådant projekt att möta på motstånd. Från nyliberalerna, som menar att mänsklig frihet bara kan uppnås utan en välfärdsstat. Från de konservativa, som envist klamrar sig fast vid symbolerna och traditionerna, men inte lägger samma vikt vid människors faktiska livsvillkor. Men att tro att det går att skapa ett samhälle utan ett vi är att vara naiv. För är det inte så att de flesta av oss vill tillhöra en gemenskap och känna att ens handlingar bidrar till något större än en själv?
Mustafa Can visade för 14 år sedan att Sverigedemokraterna var på väg att bygga en rörelse för att fylla det här tomrummet. Det är dags för oss andra att göra likadant och utmana dem på riktigt.
Sebastian de Toro, LO-ekonom
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
