Seger för vår integritet!

ledare Domen mot FRA-lagen visar att det måste finnas hinder för hur fri övervakning av medborgarna kan tillåtas bli. Förhoppningsvis kan det också leda till en ny debatt med integritet och yttrandefrihet i fokus.

Europadomstolen slog igår fast att den svenska FRA-lagen inte uppfyller Europakonventionens krav på skydd för den personliga integriteten.
Beslutet är en stor seger för alla oss som hävdat att FRA-lagen kunde få mycket besvärliga konsekvenser. Rent konkret är det också en seger för Centrum för rättvisa, som anmälde lagen till Europadomstolen redan för 13 år sedan.
Dessutom kommer domstolens utslag att få konsekvenser för hur den här sortens lagstiftning tillämpas över hela Europa.
FRA-lagen ger Försvarets radioanstalt rätt att bedriva signalspaning på kabelburen trafik som passerar Sveriges gränser. Det handlar bland annat om telefontrafik och internetmeddelanden. Kritiken var redan från början mycket hård. Yttrandefrihetsorganisationer och journalistförbund menade att den personliga integriteten var hotad. Ungefär samma slutsats som domstolen nu landat i. Dessutom riskerade källskyddet för de som lämnar uppgifter till journalister att urholkas.
Alla som kan något om modern teknik inser också att förbehållet att det ”bara” rör sig om trafik som passerar landets gränser inte är så mycket värt. Vem har egentligen koll på om ett meddelande över internet eller mobilen passerar en server i ett annat land innan det når mottagaren, även om mottagaren skulle befinna sig i Grästorp?

Det är lätt att konstatera att utslaget kommer vid en lämplig tidpunkt

I andra vågskålen låg då, när lagen antogs av riksdagen för över tio år sedan, polisens önskan om vassare instrument för att komma åt den internationella organiserade brottsligheten.
Men till och med den tidigare chefen för säkerhetspolisen, Anders Eriksson, har varnat för att lagen inte var förenlig med normala principer om rättssäkerhet.
Europadomstolen har nu slagit fast att stater absolut har rätt att använda sig av massövervakning för att säkra den nationella säkerheten. Men på tre punkter är FRA-lagen otillräcklig. För det första handlar det om att den personliga integriteten måste bli bättre när data som samlats in genom massövervakning delas med andra länder i ett utbyte av säkerhetspolitiskt intressant information. För det andra saknas det en effektiv kontroll av FRA:s verksamhet. För det tredje är skyddet inte tillräckligt när det gäller företags och organisationers kommunikation.
Domen innebär att Sverige nu måste justera FRA-lagen. Den innebär också att andra länder måste ta hänsyn till domstolens beslut när de själva inför lagar om massövervakning.

Det har visserligen tagit orimligt lång tid för domstolen att besluta i den här frågan, men det är ändå lätt att konstatera att utslaget kommer vid en lämplig tidpunkt. På ett sätt kan man säga att FRA-lagen var den första debatt som handlade om det nya samhällets digitala övervakning och allt mer detaljerade kontroll av individen.
Om debattörerna den gången, jag var en av dem, hade insett vad som väntade i en tid med algoritmer, massdata och krav på mer och mer avlyssning hade vi kanske varit ännu mer påstridiga i vår kritik, eller också hade vi taggat ned för att det ändå var på väg att bli ännu värre.
Nu visar i alla fall Europadomstolen att det finns – och måste finnas – hinder för hur fri övervakningen kan tillåtas bli.
Förhoppningsvis kan det också leda till en ny debatt med integritet och yttrandefrihet i fokus.