Ett amorteringskrav får ett antal oönskade konsekvenser. Att sänka ränteavdraget och höja fastighetsskatten ger en bättre omfördelningsprofil, skriver Emil Bustos och Elis G Öres, Socialdemokratiska ekonomklubben.
Regeringen och alliansen har kommit överens om att öppna upp för ett framtida amorteringskrav. Åtgärden förespråkas även försiktigt av en rapport till Långtidsutredningen, men där uppmärksammas också problemen med det.
När Finansinspektionen ursprungligen la fram förslaget var motiveringen att minska hushållens skulder för att göra Sverige mindre känsligt för en framtida nedgång i ekonomin.
Problemet med ett amorteringskrav är för det första att det inte löser bostadsmarknadens strukturella problem. För det andra kan det öka de makroekonomiska riskerna med hushållens skulder, i stället för att minska dem.
Bostadsmarknaden har efter många politiska beslut blivit en riskfaktor för den svenska ekonomin. Det grundläggande problemet på den svenska bostadsmarknaden är att det finns för få bostäder. Under 90-talet monterade politikerna ner de subventioner som stimulerade bostadsbyggandet och tillsammans med de generösa ränteavdragen, gynnades ett privat ägande av bostäder.
När alliansen 2006 avskaffade fastighetsskatten blev det än mer lönsamt att äga sitt eget boende. Med andra ord har tillgångar och skulder flyttats från hyresbolagens balansräkningar till hushållens bankkonton.
En situation med ett lågt utbud av bostäder i kombination med låga kostnader för att låna för att äga sitt boende har gjort att bostadspriserna och därigenom de privata skulderna bara ökat. Och så fortsätter det.
Vi bör bekymra oss över en alltför hög privat skuldsättning. Den kan göra hushållen känsliga för svängningar i konjunkturen. För att mildra dessa risker öppnar nu regeringen och alliansen för ett amorteringskrav, ett tvingande sparande i bostäder.
Grundtanken är att högre amorteringar skulle öka den årliga kostnaden för att äga sitt boende och därmed dämpa utvecklingen av bostadspriserna, vilket i sig är en sympatisk tanke. Amorteringskrav har dock ett antal oönskade konsekvenser.
Ett amorteringskrav innebär att hushållen tvingas öka andelen av sitt sparande som ligger i bostäder, vilket minskar möjligheterna att sprida risker mellan tillgångar. Vidare är pengar bundna i fastigheter svåra att få loss vid ett inkomstbortfall, som vid plötslig sjukdom eller arbetslöshet.
Detta gör att människor, oftare i resurssvaga grupper, kommer behöva sälja sin bostad för att få loss det sparade kapitalet. De här problemen förstoras vid en lågkonjunktur då många förlorar sina arbeten samtidigt, vilket förstärker konjunktursvängningen.
Slutligen minskar ett amorteringskrav hushållens möjlighet till konsumtion, vilket inte hjälper dagens stapplande ekonomi upp ur den lågkonjunktur som varit.
Det finns två lösningar som skulle vara mycket bättre, där vi kan sänka hushållen skulder utan att öka de makroekonomiska riskerna: Att sänka ränteavdragen och/eller införa en fastighetsskatt. Dessa instrument skulle göra det dyrare att låna för sitt boende och därmed bidra till en dämpning på bostadsmarknaden.
Förändringar i ränteavdragen och fastighetsskatten låser inte heller in pengar i boende och skulle dessutom ha en omfördelande profil, eftersom systemen i dag främst gynnar höginkomsttagare. Dessa två reformer skulle även stärka statsfinanserna.
Vi kan inte fortsätta ha en politik som leder till högre och högre skuldsättning. Amorteringskrav skulle dämpa bostadspriserna, men riskerar samtidigt att öka andra makroekonomiska risker. I stället borde regeringen och alliansen sänka ränteavdraget och höja fastighetsskatten.
Emil Bustos, ordförande Socialdemokratiska ekonomklubben
Elis G Örjes, skribent Socialdemokratiska ekonomklubben
Bustos och Örjes är studenter vid Handelshögskolan i Stockholm och aktiva i Socialdemokratiska ekonomklubben
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
