Facklig-politisk samverkan måste kunna överleva utan partibidrag. Det skriver Alf Mellström, ordförande Seko Posten.
I valet 2010 röstade drygt 55 procent av LO-förbundens medlemmar på Socialdemokraterna. Detta var en historiskt låg siffra. Stödet för Socialdemokraterna bland arbetstagare som är organiserade i ett LO-förbund har historiskt sett varit väldigt högt.
Det finns säkert många förklaringar till varför stödet sjunkit. Individualismens snabba framfart där en god privatekonomi är viktigare än omtanken om andra kan vara en förklaring. En annan att kontrasten mellan exempelvis Moderaterna och Socialdemokraterna minskat. Det har säkert för många, även inom LO-gruppen, varit enklare att rösta på ett moderat parti som tonat ned systemskiftesretoriken. Listan kan göras lång på anledningar till att det ser ut som det gör.
En sak är dock säker: som fackförening så måste vi förhålla oss till denna nya politiska karta – vi kan inte bara fortsätta som om inget hade hänt.
Jag vill med detta inte driva en linje som innebär att vi ska klippa banden med Socialdemokraterna helt. Det är rätt att facket försöker påverka politiken. Såväl politiska beslut som lagstiftningen påverkar våra möjligheter att åstadkomma bra resultat för medlemmarna.
Ett särskilt tydligt exempel på att LO måste våga gå sin egen väg är frågan hur vinster i välfärden ska regleras. Trots LO-kongressens tydliga ställningstagande mot vinster i välfärden såg vi med förvåning att LO:s ordförande i egenskap av ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott, har ställt sig bakom partiets hållning i frågan. Detta sätter frågetecken kring LO:s självständighet till S, och riskerar att urholka förtroendet för LO om organisationen uppfattas som en filial till partiet.
Min utgångspunkt är med anledning av detta att facket måste vara med och påverka politiken. Det är oerhört viktigt att få medlemmarnas förståelse och acceptans för att påverka politiken. All facklig-politisk verksamhet måste dock syfta till att nå resultat. Därför kan vi inte stirra oss blinda på att bara påverka ett parti. Vi måste vara med och påverka där besluten fattas och de senaste sex åren har det varit någon annan än Socialdemokraterna som varit regeringsbärande.
Jag tror att vi måste hitta nya former för facklig-politisk samverkan. Som det ser ut nu så är symbolen för denna samverkan den så kallade 6-kronan, det vill säga att de flesta LO-förbunden betalar 6 kronor per aktiv medlem och år i ett partibidrag till Socialdemokraterna utan krav på motprestation. Om banden verkligen är så starka som förespråkarna för den traditionella modellen påstår, borde också kärleken i relationen bestå även om LO slutar att bidra ekonomiskt med delar av medlemmarnas fackföreningsavgifter till partikassan. Vänskapen mellan partiet och LO borde också klara av att LO:s ordförande av trovärdighetsskäl står utanför partiets verkställande ledning.
LO:s ledning har ett stort behov av att visa både styrka och förnyelse. Genom att inta en mer självständig roll mot partiet och agera som kravställare mot politiken i stort, ökar man trovärdigheten hos befintliga medlemmar och man tar definitivt bort hinder för att rekrytera fler medlemmar. Det som har fungerat väldigt bra i Norge, den så kallade Trondheimsmodellen, borde kunna fungera minst lika bra i Sverige. Det är hög tid att ta ett steg i den riktningen.
Alf Mellström, ordförande SEKO Posten och medlem i Socialdemokraterna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
