LO och Svenskt Näringslivs överenskommelse är beklaglig. Uppgörelser som förstärker ojämlikheten har ett högt pris, skriver Johnny Nadérus, ordförande och Gunnar Westin, vice ordförande.
Den uppgörelse som träffats mellan parterna inom industrin på 2,2 procent har av en del röster i den offentliga debatten beskrivits med ord som »ansvarsfull« och »samhällsekonomiskt rimlig«.
Sanningen är att löneökningarna bara varit lägre vid ett tillfälle sedan industriavtalets instiftande 1998. Det var under finanskrisens efterverkningar 2010. Då kunde detta försvaras med hänvisningar till den stora ekonomiska osäkerheten. I dag är läget ett helt annat, och nivån omkring 2,2 procent innebär tveklöst att löntagarna avstår från en betydande del av löneutrymmet.
Tunga institutioner som Konjunkturinstitutet och Riksbanken har båda gjort bedömningar av de faktorer som bestämmer löneutrymmet som talar för betydligt högre krav. Fackförbunden i 6F har utifrån dessa bedömningar preciserat utrymmet till 3,2 procent.
Arbetarrörelsen har historiskt slagits för att minska samhällsklyftorna. Ett uttryck för detta har varit att LO i avtalsrörelserna har krävt löneökningar både i procent och krontal för att motverka växande ojämlikhet. Det har varit en enande kraft – genom att stå upp för de svaga har arbetarrörelsen flyttat upp golvet, och motverkat samhällssplittring.
Industriparternas uppgörelse på 2,2 procent utan garanterade krontalspåslag innebär ett avbrott från denna strävan. Nu riskerar vi en fortsatt och fördjupad utvidgning av samhällsklyftorna mellan såväl olika grupper av arbetare, som mellan arbetare och tjänstemän.
Det krontalsbelopp på 590 kronor som därefter avtalats på Handels avtalsområde kan förvisso ses som en acceptans för en fortsatt omfördelningsprincip. Men faktum kvarstår: när arbetarrörelsen avstår från att göra anspråk på det befintliga löneökningsutrymmet kommer ojämlikheten på arbetsmarknaden att förstärkas.
För en arbetarkvinna i Kommunal, med en genomsnittslön på 17 500 kronor, motsvarar 2,2 procent 385 kr. För den manlige tjänstemannen, med en medellön på 37 500 kr motsvarar uppgörelsen ett mer än dubbelt så stort lönepåslag, 825 kronor, även en bra bit också över de 590 kronor som nu ses som nytt riktmärke för lågavlönade grupper.
I ett läge präglat av högkonjunktur och arbetskraftsbrist i många branscher medför så låga påslag risken för växande klyftor mellan branscher till förmån för de med ett större utrymme för löneglidning. De branscher som tjänar på detta är ofta manligt dominerade. Jan Häggström, chefsekonom på Handelsbanken, har mot den bakgrunden betraktat uppgörelsen som ett led i avskaffandet av en sammanhållen lönebildning.
I en politisk situation där krafter som bygger sin politik på rädsla och främlingsfientlighet går fram med ökat självförtroende, behöver vi i arbetarrörelsen kämpa för ett jämlikare samhälle. LO-ledningens och Svenskt Näringslivs vädjan om fortsatt respekt för industrins normerande roll kan kanske bidra till att hålla ihop arbetarrörelsen på kort sikt, men uppgörelser som förstärker ojämlikheten kommer också med ett pris.
Även ur samhällsekonomiskt hänseende är uppgörelsen beklaglig. För låga lönelyft betyder en risk för att det icke-utnyttjade utrymmet går till ökade vinster som inte används för produktiva investeringar. De direktörer inom näringslivet som i dag tjänar omkring 54 industriarbetarlöner kommer sannolikt tillåtas bli ännu rikare utan att det gör något gott för samhällsekonomin.
Låga löneökningar kan, vilket Konjunkturinstitutet påpekat, också äventyra möjligheterna att nå inflationsmålet. Detta är i dag en långt större fara än risken för att lönerna driver upp inflationen – inte minst då riksbankens möjligheter att möta låga löneökningar med en expansiv penningpolitik är ytterst begränsad. Att arbetare erhåller hela löneutrymmet vore dessutom bra för att stimulera köpkraften, och därmed den privata konsumtionen.
Sammantaget finns det många skäl att vara kritisk till de hittills träffade uppgörelserna i årets avtalsrörelse.
Fackföreningsrörelsen, vårt eget förbund inkluderat, har all anledning att självkritiskt ta en diskussion om hur vi framöver agerar för att säkra hela löneutrymmet. Det skulle inte bara gynna våra medlemmar, utan också vara till godo för samhället som helhet, ur såväl ett ekonomiskt som ett solidariskt perspektiv.
Johnny Nadérus, ordförande Seko Stockholm
Gunnar Westin, vice ordförande Seko Stockholm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
