Selimovic är inte liberal

MP:s värderingskris är knappast unik. Den stridbara liberalismen får stryka på foten när den behövs som allra mest.

I veckan som gick har Miljöpartiet stött på akuta problem med att stå för sina värderingar. Men man är verkligen inte ensam om att ha gått vilse. Socialdemokraterna har väldigt svårt att få en grå dagspolitik att leva upp till mål som solidaritet och minskade klyftor.

Och aldrig har en stridbar liberalism behövts lika mycket som nu. Men var finns det svenska parti som kallar sig Liberalerna?

De liberaler som på i dag lördag samlas till riksmöte i Linköping, är förstås stolta över liberalismens historiska roll att ge människor den inre styrkan att revoltera mot överheten.

Men när denna överhet inte längre är kungar och feodalfurstar, utan det är marknadsfurstar som svarar för förtrycket, var finns liberalismen?

Vi ser till exempel inte en enda partiföreträdare för Liberalerna som opponerar mot att byggnadsarbetare vid köpcentret Mall of Scandinavia tvingas till att arbeta 48 timmar i sträck åt hemliga bemanningsföretag till slavlöner.

Yttrandefriheten har varit en annan viktig liberal kamp, som blir allt viktigare, när till exempel satiriker dras inför domstol. Vi borde se svenska liberaler organisera högljudda demonstrationer utanför turkiska ambassaden, men så sker inte.

Människors lika värde och ett sekulariserat samhälle har alltid funnits högt upp på liberalernas dagordning.

Men den nödvändiga kampen mot terrorismen riskerar urholka denna tanke, för att i stället sortera oss i pålitliga och mindre pålitliga, allt mer efter religiösa tillhörigheter, och över detta är Liberalerna märkligt nog knappast oroliga alls.

På Liberalerna hemsida kan man läsa tesen att det är en liberal dygd att försöka »maximera varje människas frihet att forma sitta liv«. Men om alla bara tänker på sig själva, kan vi få ett riktigt vidrigt samhälle. Något som vi inser finns i förlängningen av Liberala Ungdomsförbundets i Stockholm beslut nyligen att legalisera incest och pedofili.

Och om en central liberal uppgift är att slå vakt om »frihet från övergrepp och förtryck« varför hörs bara ett svagt sorgset mummel inifrån partiet, när det avslöjats att den nye Europaparlamentarikern Jasenko Selimovic mobbar sin personal på kansliet i Bryssel till den grad att alla sjukskrivit sig?

Kanslichefen som jobbat i Bryssel i elva år säger att han av Selimovic fått »förtäckta hot«, »konspirationsteorier« och »anklagelser om sabotage«. För alla som bara flyktigt följt den nye Europaparlamentarikern i debatten på senare år och hört hur han uppträtt som chef i andra sammanhang känner genast igen sig.

Självupptagenheten och uppfattningen att den som kritiserar honom vill »bestraffa« honom. Hyckleriet att som Selimovic skriva att »åsiktsmångfald är vår enda garanti för ett moraliskt rimligt samhälle« och samtidigt trakassera personal som vågar stå för andra meningar än hans.

Att som Liberalerna låtsas som det regnar inför det som sker i Bryssel är inte acceptabelt. Selimovic är en reaktionär översittare. Hans värderingar och människosyn är djupt främmande för liberalismen.

Så partiets oförmåga att stå för sina grundläggande värderingar påminner på flera sätt om de problem som Miljöpartiet trasslat in sig i den gångna veckan.