Sepideh Nekomanesh: “Muslimska kvinnor behöver inte Häggs (S) beskydd”

De senaste dagarna har det pågått ett fullständigt vansinnigt drev mot Omar Mustafa efter att han valdes in i partistyrelsen på Socialdemokraternas kongress fram till att han nu tvingats avgå. Utan konkreta fakta och citat har kritiken basunerats ut som om den vore SANNINGEN och en offentlig avrättning har varit till beskådning. Carina Hägg, den aktiva Socialdemokrat som förmodligen varit mest pådrivande i drevet har proklamerat att hon för en kamp för ”muslimska kvinnor”. Just detta är väldigt intressant och talande.

Detta är mycket större än detta specifika mediedrev och Socialdemokratin. Under de år jag på nära håll följt Socialdemokratin och deras arbete med länder i Mellanöstern och Nordafrika samt debatterna som varit i efterdyningarna av regionens politiska omvälvningar har just den syn Carina Hägg företräder varit dominerande. Väldigt snabbt har det talats om hur ”den arabiska våren blivit höst för kvinnor”. Givetvis är utvecklingen i regionen komplex och olika konservativa grupperingar har ryckt fram men det är heller inte så enkelt som den beskrivs av dessa självutnämnda experter.

I den tankevärld som Hägg och andra pådrivande i detta drev representerar är ”islamismen” liksom ”muslimska kvinnor” homogena grupper. Vidare förmedlas bilden av ”invandrarkvinnan” eller ännu mer specifikt den ”muslimska kvinnan”. Kvinnor med rötter i länder med muslimsk majoritet klumpas ihop och det lämnas inget större utrymme till att analysera olikheter på grund av klass, etnicitet, nationalitet, med mera. Utvecklingen i dessa dagar har påmint mig mycket om den postkoloniala feministiska ikonen och Columbiaprofessorn Gayatri Spivaks ord ”rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen” som födde en våg av kritik mot hur koloniala tankar kommit till uttryck av vita medelklassfeminister som ser som sin mission att ”rädda den bruna kvinnan”.

Hägg och hennes likar vill föra ”den muslimska kvinnans talan” (i singularis) eftersom de förutsätter att ”hon” inte kan försvara sig själv eller föra sin egen kamp. ”Hon” behöver bli räddad av den upplysta ”svenska feminismen”. Faktum är att kvinnors heterogena viljor kommit till uttryck i regionens olika länder. Feminism och feministisk debatt är inget nytt, varken i länder i Mellanöstern och Nordafrika eller bland muslimska kvinnor. Tunisien fick sin abortlag före Sverige och Turkiet införde nationell kvinnlig rösträtt 1934, elva år före franska kvinnor fick samma rätt. Detta var ett resultat av politiska reformer och kvinnokamp. Kvinnor med muslimsk tro klarar av att själva föra sin kamp, de behöver inte Carina Häggs beskyddarskap och patroniserande attityd. Eller för att tala med Berkleyprofessorn Saba Mahmoods begrepp, hennes ”paternalistic guardianship”.

Hur hänger då detta ihop med drevet mot Omar Mustafa? Jo, när Carina Hägg och hennes likar går ut och eldar på ett mediedrev på detta sätt med anklagelser om kvinnoförtryck och nedsättande kvinnosyn (utom konkreta belägg dessutom) går detta inte att betrakta utan att ta i beaktning den syn på regionen som genomsyrar den tankevärld ur vilken Carina Hägg hämtar inspiration. I denna tankevärld är också bilden av ”den muslimske mannen” homogen. Den påtvingade avgången bekräftar att bevisbördan på dig som muslimsk man är mycket tyngre. Du måste bevisa att du är feminist eller för HBT-rättigheter utifrån en annan måttstock. Det är viktigt att fråga sig om bevisbördan varit likadan om Mustafa varit troende kristen och etnisk svensk? När Carina Hägg talar på det sätt hon gjort så cementerar hon synen på muslimer som ett kollektiv. Dessutom tar hon ifrån kvinnor i regionen (eller med rötter ifrån regionen) deras aktörsskap genom att tala för ”dem” i sin ambition att föra ”den muslimska kvinnans” talan. Kvinnor från regionen har heterogena viljor, varken jag, Carina Hägg eller någon annan kan göra oss till talespersoner för den heterogena gruppen ”muslimska kvinnor”.

Sepideh Nekomanesh, doktorand och postkolonial feminist