Sex former av algoritmisk kontroll i arbetslivet

krönika I min förra krönika skrev jag om fem fackliga strategier för algoritmer i arbetslivet. Men facken är inte de enda som har strategier. Arbetsgivarna ligger flera steg före. Och det har redan lett till nya former av kontroll, skriver German Bender.

Lagerlokalen är kallare än ett kylskåp. Cecilia kör trucken enligt instruktionerna från den kvinnliga datarösten i hennes headset.

”Datarösten: 14. Cecilia Larsson åker in en lång korridor av hyllor och stannar till.
Cecilia: 496. Datorn: Tag ett. Cecilia Larsson kliver av trucken och greppar en sex kilo tung mjölkkartong.”

Citatet kommer från ett reportage i tidningen Arbetaren, som skildrar personalen på Arlas kyllager i Kalhäll. Systemet som styr plockarna på lagret, pick-to-voice eller P2V, framstår nästan som futuristiskt – men systemet var på plats redan 2011.

Idag finns liknande och ännu mer avancerade system i alla moderna lagerlokaler. I ett examensarbete från Chalmers utvärderas plockarnas effektivitet i olika system (pick-by-voice, pick-by-light, RFID, handskanner) på sekundnivå och plockfel på promillenivå. Men inte ett ord nämns om arbetarnas upplevelser och konsekvenser för arbetsmiljö, yrkeskompetens och arbetstillfredsställelse.

Sedan 2013 har mycket hänt och svaret på frågan ”vem styr dig i jobbet”, blir allt oftare: en algoritm. Avancerade system talar om för oss vilken väg vi ska köra taxin, vilket beslut vi ska fatta om en bidragssökande, hur vi ska tolka röntgenplåtar, var vi ska leta efter fel i bokföringen och vart vi ska köra en lastpall på lagret.

Konsekvenserna är djupgående och många av oss har redan märkt av dem både i arbetslivet och privat. Vi blir styrda, övervakade, betygsatta, belönade och bestraffade av algoritmer.

”Dagens elektroniskt övervakade arbetare har ogenomskinliga algoritmer över sig”, skriver journalisten Mikael Nyberg. ”Det finns ingen fast punkt, inget ackord, att förhålla sig till. De anställda vet aldrig när de gjort tillräckligt, de vet bara att om de står stilla en stund och snackar med en polare, kommer förman springande och undrar vad de håller på med.” I sin nyutkomna bok Kapitalets automatik – Mänskliga robotar och systematisk dumhet.

Algoritmerna lär sig hantera oss, så vi måste lära oss hantera dem.

Alla framtidsorienterade fackförbund (och personer) bör med andra ord tänka noga på hur de ska förhålla sig till algoritmiska system, för att kunna motverka de negativa aspekterna och stärka de positiva. Därför skrev jag i min förra krönika om fem fackliga strategier för att hantera algoritmer i arbetslivet.

Men det är förstås inte bara facken som har algoritmiska strategier. Arbetsgivarna är redan flera steg före.

Och utvecklingen kommer att både accelerera och breddas till fler sektorer. Skälen till det är många, men några framstår som uppenbara:

• Coronakrisen kan göra företag och myndigheter mer benägna att automatisera delar av verksamheten för att göra den mindre sårbar för medarbetares sjukfrånvaro, mindre exponerad för smitta och mindre utsatt för social distansering, nedstängning eller nedgång i efterfrågan.
• Lågkonjunkturen som fördjupats av coronakrisen ökar också sannolikheten för rationaliseringar och strukturomvandling, processer där algoritmer kan bidra till att arbete utförs mer effektivt.
• Algoritmerna blir allt mer sofistikerade och kraftfulla, både beroende på teknikutveckling och ökande tillgång på data. Samtidigt blir de, relativt sett, allt billigare och enklare att använda.
• Människor blir alltmer vana vid och beroende av algoritmer. Dessutom är vi (åtminstone hittills) villiga att mer eller mindre gratis förse företagen som utvecklar algoritmerna med värdefulla data.
• Företag som bygger sin verksamhet på avancerade algoritmer har varit extremt framgångsrika och ökat enormt i värde. Internationella bolag som Uber, Apple, Facebook, Tencent, Tiktok, Amazon (som snart etablerar sig i Sverige) är några exempel. Men även stora svenska industri- och tjänsteföretag, statliga myndigheter och kommuner går i samma riktning.

Tidigare i år publicerades en artikel som sammanfattar mycket av forskningen om algoritmer i arbetslivet, Algorithms at Work: The New Contested Terrain of Control, skriven av tre organisationsforskare vid de amerikanska universiteten MIT och Stanford.

I artikeln, som är en omfattande forskningsöversikt, definierar forskarna sex former av algoritmisk kontroll, de så kallade 6R:en (se tabellen nedan).

De 6R:en som forskarna myntar i sin forskningsöversikt är baserade på över 1 100 vetenskapliga studier publicerade de senaste 15 åren. Men de tre överordnade kontrollmekanismerna till vänster i tabellen är hämtade från arbetsprocessteorin (labor process theory). Kontrollmekanismernas styrning, utvärdering och disciplinering identifierades av forskaren Richard Edwards i en bok 1979, där han beskrev arbetslivet som en omtvistad terräng (contested terrain). Arbetsgivarna försöker enligt Edwards kontrollera arbetarna för att maximera verksamhetens avkastning, medan arbetarna på olika sätt gör motstånd för att bevara sin självständighet, värdighet och identitet.

Det är förstås ett välbekant fackligt perspektiv.

En viktig föregångare inom arbetsprocessteorin är Harry Braverman, som i början av 1970-talet populariserade begreppet nedkvalificering (deskilling). Det förekommer när ny teknik eller nya organisationsformer gör att yrken eller arbetsmoment kan utföras av personer med lägre kompetens än tidigare.

Braverman, som i sin tur var inspirerad av Karl Marx och Frederick W. Taylors tankar om teknologisk kontroll och organisering av arbete, menade att nedkvalificering av arbetares kunskaper och färdigheter är ett sätt för arbetsgivare att göra arbetare mer utbytbara och kontrollerbara.

Nedkvalificering är en av drivkrafterna bakom och konsekvenserna av algoritmer i arbetslivet, eftersom de bygger på kunskaper och data som tidigare var exklusiva domäner för människor. De kan därför göra oss mindre värdefulla och mer utbytbara för arbetsgivare (även om detta givetvis inte gäller alla algoritmiska system).

Arbetsgivarnas kontrollmekanismer, algoritmiska såväl som mer traditionella, ger förstås upphov till motstånd av olika slag. Artikelförfattarna kallar de nya motståndsformerna algoaktivism.

Det är ett fenomen som vi garanterat kommer få se mer av.

I artikeln kategoriserar forskarna fyra former av sådan aktivism mot algoritmisk kontroll: (1) individuellt agerande, (2) plattformsorganisering, (3) diskursformulering(opinionsbildning) för att algoritmiska system ska präglas av “Fairness, Accountability and Transparency” (även kallat FAT), och (4) juridisk mobilisering kring integritet, övervakning, diskriminering och ägande av data. De fem fackliga strategier för algoritmer i arbetslivet som jag skrev om i min förra krönika skulle kunna ses som exempel på algoaktivism.

Men arbetsgivarnas algoritmiska strategier ger också upphov till helt nya jobb, som går ut på att upprätthålla och utveckla algoritmerna – och därmed också den algoritmiska kontrollen. Artikelförfattarna identifierar tre nya yrkeskategorier:

• Algoritmisk kurering (curation), exempelvis så kallade ”ghost workers”, ”crowd workers” eller ”klickarbetare”, som tränar algoritmerna, matar dem med data och utför små arbetsuppgifter som användaren ofta tror utförs av algoritmen (och i någon mening stämmer det, om man betraktar arbetarna som en del av algoritmen).
• Algoritmiskt mäklande (brokerage) – personer som har till uppgift att knyta samman olika personalkategorier och funktioner som behövs för att algoritmen ska fungera i en verksamhet, samt utbilda dem i hur de ska agera och övertyga dem om nödvändigheten i detta.
• Algoritmisk formulering (articulation) – personer som arbetar med övergripande samordning och planering av algoritmernas omgivande förutsättningar och med hanteringen av felaktiga eller icke önskvärda konsekvenser av de algoritmiska systemen.

Och precis som äldre yrkeskategorier kommer också människor som utför de nya algoritmjobben att tjäna på facklig organisering. Även människor i dessa yrken kan förstås vara utsatta för dåliga arbetsvillkor, låga löner och nedkvalificering. Arbetsgivare kan ju ha samma intresse av att nya jobb blir automatiserade och utbytbara som när det gäller äldre yrken.

”Man känner sig fördummad i systemet”, säger fackförbundet Livs klubbordförande vid Arlas anläggning i Göteborg. Eller, som skyddsombudet på Arla Foods kyllager i Kallhäll uttrycker det: ”Vid varje tillfälle måste man bekräfta för datormorsan att man gjort det man blivit tillsagd att göra. Man är totalt upplåst och styrd.”

Det är svårt att avsluta den här texten med ett mer passande ord. Datormorsan.

German Bender är programchef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan