Sexköparen saknar empati för offret

Paulo Robertos självömkande efter att ha blivit påkommen med att köpa sex, kan inte dölja den totala bristen av empati för den vars kropp han har köpt. Nu är det dags att värna de utsatta kvinnorna.

Bilden av sexköparen som ångrar sig och gör avbön är inte ny. Den är lika gammal som vår civilisation. När tevekocken och entreprenören Paolo Roberto grips vid Insats torsk på Norrmalm i Stockholm och sedan gråter ut framför tevekamerorna låter han som en figur ur den bibliska historien.

Varför är det fel att köpa sex? Den svenska sexköpslagen, unik i hela världen, gör det förstås olagligt, men mer intressant är att diskutera orsakerna till att den alls kom till.

Prostitution har varit ett hett trätoämne sedan slutet av 1800-talet, då representanter för den spirande feministiska rörelsen, men också konservativa kristna, började slåss för en reglering av kvinnohandeln i Sverige.

På ena sidan hittar vi agitatorer och opinionsbildare som Ellen Bergman, av August Strindberg kallad den »djefla maran«, på den andra en rad ledande manliga politiker och kulturpersonligheter som ansåg att mäns sexuella behov måste gå före kvinnors liv och hälsa.

För första gången var det inte kvinnornas handlingar eller sexet i sig, som betraktades som något förkastligt.

I centrum för diskussionen stod »sedligheten«. I det allmänna medvetandet framstod prostitutionen som en fråga om sexualmoral, om smuts och renhet, om synd och skam. 1999 kriminaliserade Sverige sexköp, och för första gången var det inte kvinnornas handlingar eller sexet i sig, som betraktades som något förkastligt.

Torskarna och deras motiv ifrågasattes och hamnade i fokus, och där har de förblivit.

Vilket paradoxalt nog verkar medverka till att bortträngda patriarkala tankemönster flyter upp vid varje bordellrazzia. I mediastormen som följt på Paolo Robertos gripande har alldeles för lite sagts om de utsatta kvinnornas situation. Många av dem är, enligt polisen, fysiskt misshandlade, svårt traumatiserade, och i behov av eftervård. Dessutom behöver de hjälp med att hitta bostad och jobb så att de kan se över sin helhetssituation, ett stöd som vi i Sverige är dåliga på att erbjuda.

Det visar statistik från plattformen Civila Sverige mot Människohandel, som rapporterar att en stor andel av de som används i trafficking aldrig har kontakt med eller får hjälp av någon myndighet här.

»Jag står för min smuts och mitt skamliga beteende«, säger Paolo Roberto till TV4. Med det uttalandet skriver han in sig i en patriarkal tradition där självömkandet inte kan dölja den totala bristen av empati för den vars kropp han har köpt. Men egentligen är hans ånger ganska ointressant. Det viktiga är hur vi som samhälle ställer upp och skyddar människohandelns offer.

Nu är det dags att se kvinnorna.