Överläkare David Eberhards utlåtande till arbetsdomstolen om sexuella trakasserier andas en nyliberal människosyn förklädd till vetenskap, skriver Martin Klepke (Arbetet).
David Eberhard jobbar som verksamhetschef och chefsläkare på det privatdrivna Prima Barn och Vuxenpsykiatri AB i Stockholm. Han är också sakkunnig i förvaltningsrätten i psykiatriska frågor, dit bland andra människor som inte håller med om Försäkringskassebeslut blir hänvisade.
Han är dessutom ”sakkunnig” på arbetsgivarsidan i ett mål i arbetsdomstolen som skulle ha avgjorts i veckan. Där hänvisar han till sin profession för att avfärda anklagelser om sexuella trakasserier från en arbetsgivare.
Målet, som förts av Diskrimineringsombudsmannen, rörde två kvinnor som under sina respektive anställningsintervjuer för ett eventföretag anmält att arbetsgivaren utsatt dem för sexuella trakasserier och föreslagit sex mot att de fick jobben.
Att fastställa det exakta händelseförloppet är inte längre aktuellt efter att arbetsgivaren i dag medgivit sexuella trakasserier och i en förlikning valt att betala det begärda skadeståndet på 125 000 kronor var till de båda kvinnorna.
David Eberhard får naturligtvis som alla andra människor tycka vad han vill, men det är uppseendeväckande att en överläkare inom skattefinansierad svensk psykvård inför en domstol påstår sig hänvisa till vetenskap när han förfäktar att något lagbrott inte har skett.
Snarare andas hans utlåtande till arbetsdomstolen en nyliberal samhällssyn, där ansvaret för olyckor, fattigdom och utsatthet läggs på de drabbade själva, i stället för att dessa fenomen ses som ett samhällsproblem.
I sitt sakkunnigutlåtande skriver David Eberhard:
”Att försöka klargöra hur en nyanställd klarar sådant [hur man kan förväntas klara av ett arbete där det finns risk för att man stöter på såväl otrevliga som ganska obehagliga personer] är en viktig uppgift för en chef. Om man till följd av sin personlighet inte klarar av små insinuationer eller till och med emellanåt ganska bryska tillrättavisningar kommer man få det svårt i arbetslivet.”
Genom att under anställningsintervjun agera buffligt agerar den potentielle arbetsgivaren alltså bara helt rationellt, enligt David Eberhard. Om kvinnorna får jobben kan de komma att bli utsatta för buffliga gäster.
Alltså lika bra att arbetsgivaren redan från början lägger ribban.
Mer makalös galenskap får man leta efter.
David Eberhard skriver också:
”En person kan också uppleva sig vara diskriminerad även om det objektivt sett aldrig skett någon diskriminering. Så fungerar den mänskliga hjärnan”.
Med denna formulering kan i stort sett all diskriminering avfärdas som hjärnspöken i de utsattas huvuden.
Parterna i Arbetsdomstolen kan åberopa intyg från vem som helst som vill kalla sig expert. Att intyget skickats in är alltså inte det alarmerande.
I detta fall stod också som motpart en kunnig myndighet, Diskrimineringsombudsmannen, som drivit ärendet utifrån brott mot svensk lagstiftning, och allt avhandlas i en instans av juridisk expertkunskap, Arbetsdomstolen.
Men att David Eberhard hänvisar till sin skattefinansierade yrkesprofession för att ge sken av att hans åsikter är vetenskap är mer alarmerande.
David Eberhard har varit mycket delaktig i samhällsdebatten där han förfäktat att människor själva ofta har stor del av ansvaret för sin upplevda olycka.
Det är ett tänkesätt som främst drabbar barn och vuxna ur LO-familjer med låg socioekonomisk status.
I sin bok ”När barnen tog makten” beskriver David Eberhard utvecklingen sedan barnagan förbjöds i Sverige 1979 som en färd mot barnens tyranni. Svenska barn är ouppfostrade och svenska föräldrar är dåliga föräldrar som inte längre kan lära barnen veta hut.
Boken togs väl emot i Storbritannien där barnaga ännu är tillåtet och lyftes som ett bevis för att Sveriges beslut att förbjuda barnaga var felaktigt.
I boken ”I trygghetsnarkomanernas land” förfäktar David Eberhard tesen att Sverige blivit för rättvist för att människor längre ska kunna inse vad orättvisa är, vilket skapar människor som inbillar sig att de är kränkta, en tes i linje med det utlåtande han skrivit till arbetsdomstolen.
David Eberhard var också chef för psykakuten på det privatiserade S:t Görans sjukhus i Stockholm när den dåvarande Konstfackstudenten Anna Odell simulerade ett psykiskt sammanbrott och fördes till psykakuten med polishjälp.
Syftet med projektet var att belysa vad som får göras och vad som inte får göras i psykvårdens namn. Anna Odell hade under år av psykisk instabilitet flera gånger förts till sjukhus. Bara två gånger hamnade hon på S:t Göran. Bara dessa två gånger blev hon placerad i bältessäng.
Om själva projektet kan mycket sägas och mycket har också sagts om det riktiga eller felaktiga att ta upp frågeställningen i form av ett uppseendeväckande konstprojekt. Chefen för psykakuten, David Eberhard, valde å sin sida med att svara med orden:
”Hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb. Varför inte rekommendera dem en anställning på cirkus. Pajasar brukar jobba där.”
Det är fjärran från den sansade och konstruktiva debatt om psykvården som en annan läkare inom professionen, psykiatriprofessorn Johan Cullberg härledde ur projektet.
David Eberhards kommentar andas mer en bekräftelse på att en konstruktiv diskussion verkligen behövs om hur patienter inom skattefinansierad psykvård bemöts.
Eberhards grundsyn på psykiatri och på sina medmänniskor är utomordentligt tydlig. Och helt i takt med individualiseringen av samhällsproblem.
Vi har under en rad av år med tilltagande marknadsanpassning sett en allt större förskjutning av ansvaret för ohälsa och fattigdom till ett individens ansvar.
Och nu är tydligen också sexuella trakasserier de trakasserades eget ansvar.
I denna förskjutning av samhällsansvaret har David Eberhard varit en mycket nyttig nyliberal debattör.
Om David Eberhard vill stiga in på den politiska arenan är han välkommen. Men det är allvarligt att han inför arbetsdomstolen försöker ge en vetenskaplig aura runt eget tyckande, och lägger fram sitt yttrande i egenskap av psykiatriker i stället för den politiska debattör som han de facto är.
Martin Klepke, politisk redaktör Arbetet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
