Bomba de som bombats är Europas lösning på flyktingkatastrofen. Det är bara öppna gränser som kan hindra fler massbegravningar av människor i numrerade kistor.
Fyra soldater bär på en vit, enkelt ihopsnickrad kista. På kortsidan står ”Body no: 132”. Kroppen saknar namn. Personen har förvandlats till ett nummer. Människan som begravdes häromdagen på Malta var en av dem som förra helgen dog i Medelhavet på sin väg mot Europa.
Hittills i år har fler än 1 700 flyktingar mist livet i de anonyma massgravarnas hav. Motsvarande siffra för samma period under förra året var 17. Fler siffror kan staplas på varandra: 150 000 flyktingar räddades av Mare Nostrum, Italiens räddningsoperation på Medelhavet. Efter ett år lades den ner i oktober 2014.
I dess ställe infördes Operation Triton med en tredjedel av Mare Nostrums budget. Även Tritons mandat begränsades: Nu skulle inte längre flyktingar räddas från kapsejsade båtar, de skulle hållas borta. Europas gränser skulle befästas ytterligare.
Mare Nostrum skrotades av flera anledningar. Italien ville helt enkelt inte vara det enda land som med pengar ur egen statsbudget räddade flyktingar, och när en eventuell förlängning diskuterades i EU menade flera politiker att räddningsarbete bara fungerar som en sporre för fler flyktingar att ta sig till Europa.
Men faktum är att människor fortsatt att fly till Europa, trots att Mare Nostrum tagits bort. Trots den överhängande risken att drunkna är människor uppenbarligen så desperata att de flyr. Varken kriget i Syrien, konflikten i Somalia eller repressionen i Etiopien har minskat, och det är från de länderna majoriteten av flyktingarna kommer. Men av de över tre miljoner syrier som lämnat sitt land har endast 120 000 lyckats ta sig in i Europa sedan 2011. Miljonerna tas omhand någon annanstans, långt härifrån, i länder med betydligt mindre resurser att ta hand om människor: Turkiet, Jordanien, Libanon.
Men att rädda människoliv eller erbjuda säkra vägar för flyktingar till Europa är inte EU:s prioritet. Inför unionens möten i veckan uttalade sig chefen för Frontex, Fabrice Leggeri: ”Triton kan inte bli ett räddningsprojekt (…) Detta har Frontex inte mandat för och inte Europeiska Unionen heller enligt min mening”. Något EU:s ledare verkar eniga om.
Förvisso kommer Triton få mer resurser, men unionens fokus kommer inte att vara att rädda liv, utan att förstöra smugglarnas båtar – med militära medel. Man vill också bryta sönder deras nätverk och göra det svårt för flyktingar att hitta dem genom att slå ut deras hemsidor.
Frontex insatser mot fiskare och ”pirater” utanför Afrikas horn ses som en förebild. Militära insatser är alltså EU:s svar på denna krissituation. Eller som Europeiska Rådets ordförande Donald Tusk uttrycker det: ”Det bästa sättet att hindra människor från att drunkna är att se till att de inte sätter sig i båtarna”.
Bomba de som bombats har. Det är Europas lösning, den senaste metoden för att bygga ännu högre murar och täppa till sprickorna i murbruket. Det är hedervärt av Sverige att fortsätta ge asyl till syrier som flyr, och att man nu erbjuder flygplan från kustbevakningen för att försöka rädda liv i Medelhavet.
Men till syvende och sist är det bara öppna gränser som kan hindra fler massbegravningar av människor i numrerade kistor. Om det funnits en hamn, en port att gå in igenom hade kropp nummer 132 fortfarande haft ett namn och ett liv.
Shora Esmailian, frilansjournalist och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
