Världsbanken konstaterar nu att den palestinska ekonomin förlorar 3,4 miljarder dollar årligen på Israels ockupation. Är det ett argument som biter bättre på liberaler?
Årets olivskörd har börjat. För några dagar sedan vaknade de palestinska bönderna tidigt på morgonen, tog förväntansfullt upp sina redskap och gjorde solen sällskap ut till marken. Om de kom fram, förbi den av staten Israel uppförda muren, stängslet och våldsamma bosättare, åt de frukost och började sedan plocka oliver.
De allra flesta bönder har sina olivträd på det som kallas Area C: marken utgör över 60 procent av Västbankens yta och är totalt kontrollerad av ockupationsmakten. Frågan som palestinierna ställer sig varje oktober är: kommer vi fram till vår mark, kan vi skörda våra oliver, kan vi försörja oss i år?
Förra veckan publicerade Världsbanken lägligt nog rapporten ”West Bank and Gaza – Area C and the Future of the Palestinian Economy” där man slår fast att staten Israels kontroll över en så stor del av Västbanken kostar den palestinska ekonomin 3,4 miljarder dollar årligen, eller 35 procent av BNP. Israels restriktioner mot tillgång till Area C hämmar ekonomin grovt, menar rapporten.
Med andra ord: palestinierna skulle ha en tredjedels bättre levnadsstandard om bara ockupationsmakten gav dem ett minimum av rörelsefrihet, tillgång till sitt land och sitt vatten. Det skulle också ge skatteintäkter på upp till 800 miljoner dollar per år till den palestinska myndigheten, vilket i sin tur skulle minska beroendet av utländskt bistånd markant.
Den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu svarar som vanligt med sin ockupationspropaganda: I ett tal dagen innan rapporten släpptes förklarade han att Israels ockupation inte är roten till konflikten med palestinier. Världsbankens rapport har avfärdats nonchalant. Area C och dess bördiga mark är nämligen värdefull för Israel och dess ekonomi, som växte med 3,1 procent förra året. Medan palestinierna utestängs från sitt land får i stället israeliska bosättare och deras metropoler obegränsad tillgång till resurserna.
Hellre samarbete i stället för att klippa banden – det är endast då vi kan påverka ett lands politik och brott mot mänskliga rättigheter. Det är standardargumentet mot en bojkott av apartheidstaten Israel. Bojkottkraven har rests av palestinier.
De bönder som inte bara livnär sig på sina olivträd, men också har ett känslomässigt band till sin mark, har skrikit efter bojkott, desinvesteringar och sanktioner – likt de riktade mot Sydafrika – under många år. Maktförhållandena är helt enkelt för skeva för att de ska lyckas befria sig själva. De behöver vår hjälp och solidaritet.
I konsekvensens namn borde liberaler och politiker som Carl Bildt även försvara den palestinska befolkningens rätt till en växande ekonomi. När kommer vi att få höra högljudda protester mot Israel utifrån marknadsargument?
För det står nu klart hur mycket palestinierna förlorar på ockupationen – inte bara i termer av mänsklig frihet och värdighet, utan också rent krasst ekonomiskt. Kan det bita bättre?
Shora Esmailian, frilansjournalist och författare till boken ”Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
