Tunisien fortsätter att visa vägen för hur en revolutionär process kan utvecklas.
Det var till jubel, applåder och tårade ögon som Tunisiens nya konstitution skrevs på i parlamentet i förra veckan. Efter två års intensivt arbete, splittring mellan islamister och sekulära, mord på vänsterledare och nya protester gick den till slut igenom med 200 av 216 röster.
Medan egyptierna sedan revolutionen 2011 har folkomröstat om tre olika konstitutioner, varav den senaste dikterad av militärjuntan, har Tunisiens konstitution tillkommit genom breda förhandlingar mellan landets tre viktigaste politiska läger: islamisterna, liberalerna och vänstern.
”En av de mest progressiva i regionen” har bedömare kallat den nya grundlagen, som garanterar religionsfrihet, facklig föreningsfrihet och strejkrätt, rätten till ”adekvata arbetsförhållanden och en skälig lön” och kvinnors rättigheter. Förutom att kvinnor och män är lika inför lagen finns en specifik skrivning om att ”staten ska åta sig att skydda kvinnors rättigheter och sträva efter att stödja och utveckla dem”.
Till skillnad från många andra arabiska länder är det civila ramverk som styr lagstiftningen i Tunisien, inte islamiska. Dessutom finns ett helt kapitel med uppemot 30 artiklar tillägnade medborgarnas rättigheter, med paragrafer om frihet från tortyr, vård som mänsklig rättighet och skydd för flyktingar, bland mycket annat.
En skrivning som gör den nya konstitutionen till inte bara den mest radikala i regionen, utan kanske också i världen, är den om miljö och klimatförändringar. Tunisien förbinder sig att ”bidra till ett sunt klimat” och se till att ”rätten till en sund och balanserad miljö garanteras”. Vidare ska staten ”tillhandahålla de medel som krävs för att eliminera föroreningar”.
Tunisien fortsätter att visa vägen för hur en revolutionär process kan utvecklas. Till stor del kan man tacka den organiserade vänstern och arbetarrörelsen för det: inte i något annat av den arabiska vårens länder har de en så stark ställning som här. Men en konstitution, hur framåtsträvande den är, bygger inte upp ett demokratiskt system – de vackra orden måste omsättas i praktik.
Går det att tala om en fulländad revolution i Tunisien? Nej, inte så länge inflationen stiger, arbetslösheten är fortsatt hög och fattigdomen utbredd. Än har omfördelningen av resurser inte sipprat ner till personer som lever i den misär där Muhammed Bouazizi satte eld på sig själv.
Men när nattsvarta nyheter fortsätter att strömma in från Egypten och Syrien, där kontrarevolutionen försöker dränka folkens strävanden i blod, är det hoppfullt att våren trots allt fortsätter att spira i Tunisien.
I Egypten inskränks nu alla slags demokratiska rättigheter; här skrivs de in i konstitutionen. En demokratisk grundlag är ej att förakta. Den kan vara just en grund att bygga vidare på.
Shora Esmailian, frilansjournalist och författare till boken ”Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
