EU har lagt 13 miljarder euro på att upprätthålla Fort Europa. Tänk om vi i stället välkomnat människor till tryggheten här och lagt pengarna på annat.
Mitt i midsommarfirandet inträffade i lördags internationella flyktingdagen. Lagom till den släppte FN:s flyktingorgan UNHCR rapporten med det träffande namnet ”World at War”.
Världen är i krig. Aldrig tidigare i historien har det funnits så många flyktingar som nu. De flyr krig, konflikter, väderrelaterade katastrofer. Redan förra året, när FN utannonserade att antalet flyktingar i världen för första gången sedan andra världskriget hade överskridit 50 miljoner människor, var det chockartat. Och nu konstaterar man att nästintill 60 miljoner människor har lämnat sina hem och är beroende av andra människors och länders välvilja.
60 miljoner människor. Sex gånger Sverige, ett helt Italien. Siffran är hisnande, svår att ta in. Men enligt FN är alltså en av 122 personer i världen en flykting och dagligen flydde i snitt 42 500 personer i slutet av förra året. Det är som om hela Borlänge skulle ge sig av, eller nästan varenda kotte i Östersund, om dagen.
Majoriteten av flyktingarna kommer från Syrien, Afghanistan och Somalia. Hälften av alla på flykt är under 18 år. De är barn och ungdomar. Uppryckta från sina hem, sina sammanhang och minnen.
Samtidigt som en av talmännen för riksdagen, Tobias Billström, tycker att de som beviljas asyl i Sverige ska visa tacksamhet berättar FN att de största mottagarländerna alla är relativt fattiga nationer utan de möjligheter och resurser att ta hand om flyktingar som den rika delen av världen har.
Med två miljoner inom landets gränser är Turkiet det land som huserar flest flyktingar. Pakistan följer tätt efter med 1,5 miljoner flyktingar, och i det lilla landet Libanon bor 1,1 miljoner flyktingar. Övriga länder som tar emot flest är Iran, Etiopien, Jordanien och Kenya.
I länder som dessa befinner sig 86 procent av världens flyktingar. Inte i Sverige, inte i Italien, inte i USA, inte i Australien.
Den största flyktingkatastrofen i världen just nu är den i Syrien, där mer hälften av landets invånare har flytt. Antingen inom landet eller över dess gränser. I en av sina senaste videor förklarar professor Hans Rosling pedagogiskt att mindre än två procent av dem har ansökt om asyl i Europa.
Att söka asyl är en mänsklig rättighet, men för att ta sig in på vår kontinent måste man passera genom ett försvinnande smalt nålsöga. Under de senaste 15 åren har EU satsat 13 miljarder euro på att hålla flyktingar och migranter utanför unionens gränser. Statsvetaren Monica Svantesson vid Delmi, Delegationen för migrationsstudier, kallar det helt korrekt för ”en väldigt repressiv politik inriktad på återsändande och kontrollsystem”.
Trots krisande ekonomi har Grekland och Spanien lagt 70 miljoner euro på högteknologisk övervakning och fordon, medan Italien gett 17 miljoner euro till Libyen i form av utrustning och utbildning för att stoppa migranter, berättar Sydsvenskan. Och EU är effektivt. Under de senaste 15 åren har man utvisat 3,3 miljoner människor, vilket gör deportationer till den största utgiftsposten i upprätthållandet av Fort Europa.
Vad skulle ha hänt om de flyktingarna hade fått det välbehövliga skyddet och den efterlängtade tryggheten i Europa. Om de föryngrat kontinentens åldrande befolkning och byggt upp nya liv här? Vad hade hänt om samma 13 miljarder euro i stället hade lagts på skola och vård i de länder som drabbats värst av den ekonomiska krisen?
Paradoxalt nog kan man vända på ett av främlingshatarnas favoritargument: det kostar vansinnigt mycket att hålla dem ute. Släpp in dem – och satsa på välfärden i stället.
Shora Esmailian
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
