Fi kan inte säga sig vara kritisk till kapitalismen samtidigt som man undviker att ta ställning till den grundläggande klassklyfta som skär genom all politik, det säger Dagens Arenas krönikör Shora Esmailian.
Det är glädjande att se att Feministiskt initiativs företrädare både här på Dagens Arena och i Fria Tidningen tar avstånd från sina tidigare uttalanden om kapitalism med mänskligt ansikte. Men vad återstår då av det unika initiativet? Att arbeta för att reformera kapitalismen genom att tvinga företag att ”följa internationell rätt och ta ansvar för sina underleverantörer när det gäller mänskliga rättigheter och miljö” är Fi knappast ensamma om att vilja. Andra riksdagspartier har synnerligen likartade formuleringar i sina program. Samma sak gäller kravet på att öppna upp skatteparadis och stoppa spekulationsekonomin – det finns redan partier som driver de (måttligt radikala) idéerna.
Jag var länge positivt inställd till Fi och tyckte att partiet tillförde nytt och välbehövligt syre till den svenska politiken och debatten. Bland annat tvingar de partier som aldrig funderat djupare kring feminism att förhålla sig till den. Jag tvivlar heller inte på att det finns många engagerade och radikala aktivister inom Fi som vill förändra världsordningen från grunden – men då kan man inte både äta kakan och ha den kvar.
Man kan inte å ena sidan säga att man är kritisk till kapitalismen och vill begränsa dess härjningar, men å andra sidan flyta över höger-vänsterskalan utan att ta ställning i den grundläggande klassklyfta som skär genom all politik. Man kan inte säga att man är ett parti sprunget ur rörelser samtidigt som man tydligt positionerar sig mot arbetarrörelsen på 1 maj genom att arrangera ett eget 1 maj-firande långt bort från den arbetarrörelse som till mångt och mycket kämpat mot just rasism och fascism. Och man kan inte vara den radikala kraft man önskar enbart genom att tala om ”mänskliga rättigheter” utan djupare klassanalys. Vad är det som förhindrar Fi att faktiskt tala i så skarpa termer för att visa på de motsättningar som existerar i vårt samhälle?
Partiets företrädare vädjar om att man inte ska ta ”lösryckta” citat från deras debattartiklar, utan bedöma deras sakpolitik. Men eftersom partiet aldrig tidigare suttit i några parlament är det just programmet, uttalanden, utspelen – diskursen, kanske – som finns till hands för en granskning. Och om vi ska bedöma de konkreta kraven inställer sig frågan: på vilka punkter är initiativet radikalt annorlunda? Om Fi vill vara ett kapitalismkritiskt parti som driver feministiska och antirasistiska frågor – vad är det som skiljer ut dem så mycket från partier som redan sitter i riksdagen? När allt kommer omkring verkar det mest vara en ytlig retorik som gör Fi speciellt: en rosa ballong med föga substans.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
