Kontrarevolutionen ligger som en tung, blöt filt över hela det egyptiska samhället. Men än har inte alla lågor släckts. Februari var en månad fylld av arbetarstrejker.
Fleråriga fängelsestraff till revolutionsaktivister, skarpa skott mot demonstranter. Förbud för partier och rörelser, fängslade journalister. Konspirationsteorier publicerade dagligen i stora tidningar… Det är som om den egyptiska revolutionen aldrig inträffade.
Tre år efter att Egyptens förre diktator Hosni Mubarak störtades verkar militären ha ett järngrepp om egyptierna. Kontrarevolutionen ligger som en tung, blöt filt över hela samhället. Dömda aktivister går under jord och Tahrirtorget, som sedan 2011 kommit att bli en världssymbol för folklig seger, har återfått sin roll som trafikstockningens anonyma rondell mitt i hjärtat av Kairo.
Men än har inte alla lågor släckts. Februari var en månad fylld av arbetarstrejker runt om Egypten. Sedan årsskiftet har 54 strejker och sit-ins utförda av arbetare registrerats av egyptiska centret för mänskliga rättigheter. Brevbärare, notarier, apotekare, tandläkare, läkare och bussförare hör till de yrkeskårer som har strejkat för bättre villkor och högre löner. Produktionen på Egyptens största textilfabriker har stått still när arbetare lagt ner arbetet och fler sektorer ansluter sig medan nyheterna sprider sig genom landet.
Det var mitt i denna strejkvåg som interimsregeringen avgick i slutet av förra månaden. Inte ens kontrarevolutionens ledare kan blunda för vad som pågår i fabriker och sjukhus, bussgarage och postcentraler. Men den lösning som utlovas är hårdare tag mot strejker. I ett av sina första uttalande fördömde den nye premiärministern Ibrahim Mahlab arbetarnas påstådda girighet: ”Att ställa krav bortom rim och reson kommer att förstöra landet”.
De strejkande insisterar på sin rätt. Medan bussarna var parkerade i Mazalaatgaraget ropade de strejkande bussförarna: ”att strejka är legitimt – mot fattigdom och hunger”. Eller som en av bussförarna uttryckte det till Al-Ahram: ”Vi började strejka för att det inte finns några pengar och för att ingen erkänner oss. Vi vill leva”.
Den numera lagstadgade minimilönen – som regeringen endast vill ge till vissa statliga tjänstemän – ligger på 1 200 egyptiska pund (cirka 1 100 kronor). En rätt låg hyra i Kairo för några rum ligger på minst 800 pund, tio brödskivor kostar fem pund och några kilo grönsaker tio. De kan ha varit anställda i 15, 20 år, men nästan ingen av bussförarna tjänar i dag så högt som minimilönen. Den gemensamma nämnaren för de sektorer som ansluter sig till strejkvågen är just detta: kravet på att minimilönen ska omfatta även dem, inte bara en ”privilegierad” grupp statstjänstemän. Är det så mycket begärt att det hotar landets existens?
Kravet på minimilön är förvisso offensivt; det sätter de hisnande inkomstklyftorna i Egypten under blixtbelysning. Å andra sidan har arbetarrörelsen här fortfarande inte kommit längre än till mer eller mindre spontana, dåligt samordnade, svagt ledda strejker för dagskrav. Enade fackföreningar lyser fortfarande med sin frånvaro, tre år efter revolutionen – för att inte tala om ett arbetarparti.
Men i ett Egypten där det mesta av den revolutionära glöden har släckts är det här det fortfarande flammar. Om nuvarande strejkvåg skulle antända en bredare rörelse för social rättvisa vore det inte första gången. Så har mönstret sett ut i sex år. Hoppet är inte ute.
Shora Esmailian
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
