Förr eller senare måste vi ställa frågan: Handlar inte detta om att de krafter som tjänar på business-as-usual medvetet låter miljontals människor gå under?
Två minuter in på sitt anförande brast det för Naderev Saño. Han hade just bevittnat tyfonen Bopha – dittills den starkaste i sitt slag, med förödande konsekvenser för den filippinska ön Mindanao. Han kunde inte låta bli att, för ett ögonblick, gå utanför sin roll som balanserad klimatförhandlare.
För knappt ett år sedan talade han till världens ledare som hade samlats på FN:s klimattoppmöte i Doha, Qatar. Han talade varken som ledare eller förhandlare, utan som filippinier.
Tårarna trängde fram när han vädjade till ministrar och politiker: ”inga fler förseningar, inga fler ursäkter” och avslutade med ”om inte vi, vem? Om inte nu, när? Om inte här, var?”.
I måndags startade FN:s nittonde klimattoppmöte, Cop 19. Mötet som hålls i Warszawa ska bana väg för ett bindande klimatavtal om två år i Paris: så lyder den formella ambitionen.
I förra veckan meddelade världsmeteorologiska organisationen, WMO, att mängden växthusgaser i atmosfären i fjol nådde nytt rekord och att koldioxidhalten nu är 41 procent högre än under förindustriell tid och att 2013 var det hittills sjunde varmaste året någonsin. För ett år sedan varnade Världsbankens för att vi är på väg mot en fyra gradig uppvärmning mot slutet av århundradet om business-as-usual fortsätter som nu.
Och i förra veckan uttryckte Yvo de Boer, tidigare chef för FN:s klimatkonvention, det akuta läget i starkast möjliga ordalag: ”Det enda sättet för att ett avtal år 2015 ska kunna hålla tvågradersmålet är att stänga av hela den globala ekonomin.”
I skrivande stund har över 2 500 människor dött på Filipinerna efter att den hittills starkaste storm som uppmätts över land – Haiyan – dragit in över 44 av landets 80 provinser. Nästan 12 miljoner människor, mer än en tiondel av befolkningen, har drabbats. FN uppskattar att 800 000 människor är hemlösa. Bakom siffrorna finns verkliga människor med liv, drömmar, förhoppningar.
Mot denna fondvägg träffas världens ledare i Polen för att än en gång diskutera den globala uppvärmningen.
Miljöminister Lena Ek talade på pressbriefingen inför Cop19 om att Sverige måste jobba vidare med att bygga förtroende mellan parterna och att 2014 är ”ambitionernas år”.
Men för Filippinernas invånare och miljontals andra människor i världens periferi räcker inte längre tomma ord. De har hört dem för många gånger.
Risken är förstås att Cop19 blir ännu en förhandling som rinner ut i sanden, och att Filippinerna snart trasas sönder igen av en ännu starkare storm, laddad med överskottsenergin från de uppvärmda haven.
Förr eller senare måste vi då ställa frågan: Handlar inte detta om att de krafter som tjänar på business-as-usual medvetet låter miljontals människor gå under?
Filippinernas klimatförhandlare Naderev Saño, vars familj drabbats av Haiyan meddelade på årets Cop-möte att han kommer att gå ut i hungerstrejk under förhandlingarna tills meningsfulla utsläppsminskningar har börjat.
Från årets klimattoppmöte skriver han, med påtaglig vrede: ”vi vägrar att acceptera att flykt från stormar, evakuering av våra familjer, lidande av förödelse och elände och räknande av våra döda blir vårt nya levnadssätt. Vi vägrar helt enkelt.”
Han har också gett upp tanken på att de rika länderna ska lösa denna kris: ”Vi har gått in i en ny era som kräver global solidaritet för att bekämpa klimatförändringar”.
Så det är väl upp till oss nu.
Shora Esmailian, frilansjournalist och författare till boken ”Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
