”Varför ser du inte Sverige som ditt hemland?”. Jag har fått frågan flera gånger. Senast under en intervju om min nya bok i programmet ”En bok, en författare”. Den är inte orimlig. Jag är medborgare här, har bott två tredjedelar av mitt liv i detta land där jag arbetar och verkar. Här har jag byggt upp relationer och skapat mig en egen familj av olika sorters människor.
Ändå har jag sällan sett Sverige som mitt hemland. Svaret på frågan ovan har varierat genom året. Till en början var det en magkänsla som vägrade ge med sig. Det utanförskap jag kände kopplade jag till vissa elaka människor (läs: lärare, handläggare, poliser, läkare, arbetskamrater) eller ursäktade det med att det finns de som har det värre. De som, till skillnad från mig, bryter när de talar svenska eller inte har förmågan att sätta sig in i den svenska byråkratin och dess maktspråk. Det var de som utsattes för rasism och strukturell diskriminering, inte jag som klarat mig någorlunda bra.
Med tiden har jag samlat på mig verktyg för att kunna sätta fingret på utanförskapskänslorna, för att förstå att det inte handlar om tillfälligheter eller personligt upplevda situationer, utan om en större struktur som dömer mig efter hur jag ser ut eller namnet jag bär så stolt.
Det är med den vetskapen jag under sjukskrivning tidigare i år aldrig skrev ett enda brev till Försäkringskassan. Hellre satt jag i telefonkö under otaliga timmar för att till slut komma fram till en handläggare med förhoppningen om att min perfekta stockholmska skulle leda till bättre och snabbare handläggning än en ”utländsk” namnunderskrift på papper. Det är med den vetskapen jag drar mig för att mejla jobbförslag till redaktörer även om jag befinner mig utomlands. Telefonsamtalet är ett måste, med förhoppningen om att min flytande svenska ska få mina texter publicerade.
Det är med den vetskapen jag inte ringer privatvärdar eller skriver mitt namn i olika bostadsköer. Hellre låter jag min sambos fantastiskt svenskklingande namn stå på ansökningarna med förhoppningen om att vi snart ska hitta en bostad.
Frågor om strukturell diskriminering mot sådana som ser ut som jag, och vi är många i ett land som Sverige, är inget nytt. Men de senaste veckornas uttalande, eller bristen på dem, från tre av landets högsta beslutsfattare – statsminister Fredrik Reinfeldt, justitieministern Beatrice Ask och migrationsministern Tobias Billström – gör att jag är på min vakt, extra mycket.
Utanförskapskänslorna slår i taket när Billström gör en uttalad distinktion mellan blonda och blåögda som goda å ena sidan och mörkhyade och mörkhåriga som onda å den andra. Eller när Reinfeldt får det till att det antingen står mellan fri invandring eller fri lejd för öppen diskriminering av sådana som jag på stadens offentliga platser.
Eller när Ask vägrar svara på frågan om det är acceptabelt att stoppa personer på gator endast på grund av deras hudfärg. Eller när samma Ask viftar bort minsta tanke om rasism i dagens Sverige med att hon minsann sett hur rasism fungerar i 1970-talets USA.
Sådana uttalanden är inga misstag. Billströms senaste var antagligen inte så uttänkt, det var spontant. Det är också därför det blir så talande. Det är okej i dagens Sverige att, som migrationsminister, göra åtskillnad mellan människor, hur klumpig man än låter på vägen. Det är uttalanden som dem som banat vägen för Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och deras ständigt uppåtgående kurva i väljarstöd. Det är kommentarer som dem som fått svenskar att prioritera invandring och integration som valfrågor framför miljö/klimat, pensioner eller socialförsäkringar. Novus januarimätning visade att invandring/integration klättrade från elfte plats till sjätte plats på ett år bland svenska väljare.
Inspirerad av Jonas Hassen Khemiris rekorddelade text i onsdagens DN sätter jag de senaste månadernas känslor av utanförskap på pränt. Liknande erfarenheter upplevs runt om i Sverige dagligen. Det basuneras ju från högsta instans att vi inte är välkomna här. Men varken Sverigedemokraterna eller Alliansregeringen kan få mig att avstå från min tillhörighet till Sverige. De kan försöka göra det svårt för oss att känna oss som hemma, men vi har lika mycket rätt att vara här och känna oss trygga som den blåögde och blonde ministern.
Shora Esmailian, frilansjournalist och författare till boken ”Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
