Tsipras skyndar till nyval för att bli av med den interna kritiska vänsterfalangen. Men grekerna behöver sitt Oxi mer än någonsin.
Då knuten näve, nu utslagna armar.
I slutet av januari gick ledaren för Syriza, Alexis Tsipras, upp på scenen för att annonsera att hans vänsterparti hade vunnit valet och skulle lägga om den politik som sedan fem år brutit ned grekerna. Det skulle vara slut med nedskärningar, vräkningar, tillfredsställande av utländska makters minsta nyck.
Chockvågor gick genom Europa. För första gången på årtionden skulle ett parti från den radikala vänstern styra ett EU-land, som dessutom utgjort den ekonomiska krisens epicentrum. Utmaningen mot status quo var utan motsvarighet i modern tid.
Men bara sju månader senare valde Tsipras att avgå som landets premiärminister. I förra veckan såg Tsipras tämligen gråblek ut när han i ett tv-tal förklarade att anledningen till avgången och nyvalet är att han saknar mandat.
Lite lätt lyfte han på axlarna, sade sig ha rent samvete och påstod sig vara stolt över den strid som han tagit mot stormakterna i trojkan – trots att han förlorade.
Mycket har hänt på den korta tid den Syriza-ledda regeringen styrt landet. Bland annat utlyste Tsipras en folkomröstning i juli, där drygt 61 procent av grekerna som bekant sade nej till ytterligare nedskärningspaket.
Trots att Tsipras uppmanade grekerna att rösta nej, och trots att han fick majoriteten på sin sida, valde han att redan morgonen efter omröstningen träffa företrädare för ja-sidan och lägga upp en synnerligen kompromissinriktad förhandlingsstrategi.
En vecka och en sträckbänk av förnedrande förhandlingar senare kom Tsipras hem med ett ännu sämre sparpaket än den trojkan tidigare hade erbjudit – den som grekerna röstat nej till.
Nu ber Tsipras det grekiska folket om nytt mandat. Men efter vad många betraktar som ett svek inte bara mot grekerna, utan också mot hela vänsterprojektet i dagens Europa, är frågan vem som litar på Syriza och Tsipras.
Under sommarens dramatik körde partiledningen på, utan att lyssna till kritiken inom det egna partiet. Över hälften av den 201 personer starka centralkommittén förkastade det tredje memorandum från trojkan som nu klubbats igenom.
Däri ligger förklaringen till Tsipras brådska med nyval: Det är ett säkert sätt att bli av med den interna kritiska vänsterfalangen. Och ju fortare allt går, desto mindre tid och utrymme kommer nej-vänstern att ha för att organisera sig och samla röster.
Vänsterplattformen har i all hast lämnat Syriza och bildat det nya partiet Folklig enhet, med kravet på att riva upp de senaste nedskärningarna, lämna EU och genomdriva Syrizas ursprungliga program. Men partiet har minimalt med tid att slå rötter i det grekiska samhället.
De rötter Syriza utvecklade har redan letts över i Tsipras ja-projekt och någonstans där klippts av. Folklig enhet tycks ha små chanser att bli det nya Syriza på den tid Tsipras gett dem, och dessutom kommer inte grekerna ha börjat känna av nedskärningarna så snart som om en månad.
25 av Syrizas parlamentariker bildade alltså Folklig Enhet i helgen, nästan alla med kopplingar till vänsterplattformen. Detta radikala parti som, i kraft av ledamöternas partibyte, nu är det tredje största i parlamentet kommer knappast att vinna nyvalet i september.
Men det bär ett tungt ansvar för att föra vidare facklan från motståndet mot slakten på Grekland. Är det något det grekiska folket – det som flera gånger ropat ut sitt Oxi, nej, men hittills bara fått mer av samma helvete – behöver är det en sådan fackla i mörkret.
Shora Esmailian, frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
