Frivilliggrupper har de senaste veckorna gjort ett enormt jobb – samtidigt som resurserna inte räcker till. Nu måste staten och kommunerna ta ansvar för att organisera solidariteten.
Refugees welcome. Det är, till vissa borgares förskräckelse, en gammal AFA-paroll. Den stiliserade bilden med den springande familjen på flykt skapades en gång av militanta antifascister. Nu har parollen under de senaste veckorna varit på miljoner människors läppar.
Demonstrationer, målade tåg med budskapet ”välkomna”. Bilkonvojer, insamlade kläder, blöjor och hygienartiklar. Skjutsningar, sovplatser och pengar till resan vidare. Det är några av de solidariska handlingar som människor över hela Europa har visat de flyktingar som lyckats ta sig hit.
I många fall har initiativen tagits av eldsjälar som arbetat med liknande frågor länge, men den här gången har solidariteten inte begränsats till en liten minoritet asylaktivister. Den så ofta omtalade massan av ”vanliga människor” har strömmat till solidaritetsstationerna och gett av sin tid, sina resurser och sin medmänsklighet.
Inte minst tydligt har det varit i Malmö under de senaste veckorna. Flera tusen flyktingar har haft staden som sin första anhalt i Sverige. Asylgruppen, Allt åt Alla och Kontrapunkt är några av de organisationer som varit navet i det solidaritetsarbete som haft sin första station på centralen, där tågen med människor på flykt rullat in.
Flyktingar har välkomnats, fått tips om hur de söker asyl, upplysts om att de kan bo på Kontrapunkts lokaler i väntan på att åka vidare, fått varma kläder och hygienartiklar. Aktivisterna har också försökt att ge rätt information om vad som gäller kring asylprocessen och rättat de många falska rykten som florerar.
Utan alla dessa människor – och utan alla som donerat till Kontrapunkt, de som öppnat dörrarna till sina moskéer, de som gått ner på stan med mat, kläder eller sim-kort – hade flyktingarnas ankomst inte varit så lugn och ordnad som den faktiskt har.
För varken kommunen, Migrationsverket eller polisen har axlat det tunga ansvaret. Vad gäller Malmöpolisen har den till och med spridit falska rykten om att det skulle vara olagligt att skjutsa flyktingar.
Solidariteten har inte stannat i Malmö. Även på annat håll i landet har flyktingar mottagits med leenden, mat, tips, bäddar och öppna famnar. I tider som dessa blir det synligt hur samhällets hjärta bultar av frivilligt arbete. Rutinerade aktivister ställer upp såväl som förstagångsdemonstranter. Alla ser de, för att uttrycka det ålderdomligt, sin nästa i flyktingen.
Att sociala rörelser axlar manteln är något helt annat än välgörenhet – det är en del i den långa kampen mot Fort Europa. Men det är inte utan problem. För det ska inte glömmas bort var det egentliga ansvaret för ett humant flyktingmottagande ligger: hos våra myndigheter och beslutsfattare.
Tidigare i veckan fick rörelsen i Malmö till slut nog. Efter att nätverket Allt åt alla i meddelat att de drar sig ut ur solidaritetsarbetet på Malmö C demonstrerade på måndagen hundratals personer framför stadshuset under parollen ”Politiker – här går gränsen”.
Kraven var att kommunen ska anordna boenden åt de nyanlända utan krav på registrering, att hjälpen till flyktingar avkriminaliseras, att man upphäver Dublinförordningen och, sist men inte minst, att Sverige utfärdar humanitära visum. För säkerhets skull hängdes banderoller med kraven upp mitt framför stadshuset.
Allt åt alla är medvetna om att deras reträtt från centralen kommer att drabba de nya flyktingar som kommer. Fram tills nu har de lotsats vidare till de destinationer de själva riktat in sig på – om det så varit Norge, Finland eller någon annan svensk stad. Nu kommer myndigheterna troligen att styra deras fortsatta färd.
Men faktum är att en liten organisation som Allt åt alla eller Asylgruppen aldrig kommer att nå de resurser som exempelvis en kommun besitter och som krävs för att hjälpa människor i denna skala. Inte heller bär de samma typ av politiska ansvar som våra folkvalda gör.
Beslutet om att lämna centralen var nog inte lätt att ta. Men det visar att också frivilligarbetet har sin gräns. Till syvende och sist ankommer det på staten att organisera solidariteten (och i detta avseende tycks den svenska staten ha en del att lära från den tyska).
All den kraft rörelserna mobiliserat på sista tiden – enastående beundransvärd i sig själv – bör kanaliseras in i en ny bana: i kamp för att få de svenska myndigheterna att ta ett större ansvar. Medmänskligheten måste upphöjas till officiell politik.
Shora Esmailian
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
