Segregationen blir i allt högre grad synlig och kännbar i våra städer. Det fria skolvalet är skyldigt till mycket – men ännu värre är boendesegregationen.
Gränserna i Malmö går inte att ta miste på. På bara några meter kan du befinna dig i en ny stadsdel, väsensskild från den du just lämnat. Och trenden fortsätter: den övre medelklassen ”självsegregerar” sig i den västra delen av staden.
Segregationen är i allra högsta grad synlig och kännbar här. Och den ligger i linje med den nationella utvecklingen: på tjugo år har bostadssegregationen fördubblats i Sverige. Skarpast är uppdelningen i Stockholm och just Malmö. Även om samma tendenser återfinns i andra svenska städer.
Att vi bor så avskilt behöver inte innebära olika förutsättningar i skolan, har borgarna lovat i decennier. I Sverige har vi nämligen det fria skolvalet, införd i samband med Friskolereformen 1992 av regeringen Bildt.
Barn ska, oavsett var de bor, kunna gå i vilken skola de eller föräldrarna väljer. Så blir skolan fylld av barn från olika sociala grupper som möts och får likvärdig utbildning och lika god start i livet.
Många år och en Pisachock senare har det visat sig att den svenska skolan tvärtom är på väg nedåt, utan den utlovade blandningen av barn från olika socioekonomiska grupper. En av de senaste i den långa raden av kritiska rapporter kommer från OECD som menar att friskolor och konkurrens ökat segregationen i skolan.
När Andreas Schleicher, direktör för OECD:s utbildningsdirektorat och ansvarig för Pisa, presenterade rapporten ”Improving Schools in Sweden” i riksdagen inledde han med en nostalgisk tillbakablick på den svenska skolan som inspirerande modell när han var ung universitetsstudent.
Men sedan början av 2000-talet, slår han krasst fast, har skolorna börjat konkurrera om flashiga byggnader och merchandise i stället för kvalitet och högutbildade elever.
Dock kan inte alla problem lastas på det fria skolvalet. Visserligen har skolsegregationen mellan utrikesfödda elever och de födda i Sverige blivit större i de kommuner där friskolor blivit mer utbredda. Men den ökande bostadssegregationen är ett ännu större problem. Det menar författarna till den nyutkomna rapporten ”Skolsegregation och skolval”, utgiven av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitiskt utvärdering, IFAU.
Trots friskolornas expansion går fortfarande de allra flesta eleverna i en skola i närheten av hemmet. När bostadssegregationen i samhället ökar, återspeglar det sig även i skolan.
En av rapportförfattarna, Helena Holmlund, sammanfattar processen: ”Områden som i början av 1990-talet hade många elever med utländsk bakgrund har en ännu högre andel i dag. I andra områden finns det knappast några elever med utländsk bakgrund alls”.
Den här veckan arrangerar förbundet Allt och Alla den årliga stadskampsveckan för att belysa de konfliktområden som råder i staden och de strider som behöver tas.
En av de absolut viktigaste uppgifterna är att bryta bostadssegregationen. För även om den svenska skolan dignar under diverse problem från marknadens inträde i skolan, uttagna vinster, låga lärarlöner och så vidare, och så vidare, finns det ingen lika effektiv väg till ojämlikhet som just den.
En skola för alla kan inte skapas när Alice och Aisha hålls åtskilda i olika delar av staden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
