Vi kan låta IPCC komma med en rapport vart fjärde eller femte år – men under tiden brinner marken under fötterna på jordens fattiga familjer.
Okej, låt oss gå på det lägsta. Låt oss planera framtiden och ta politiska beslut efter en forskning vars syn på naturen är gradualistisk, i tron att den alltid förändras långsamt. Låt oss bortse från de tröskeleffekter som tenderar att dyka upp förr eller senare i alla system – i privatlivet, ekonomin, naturen. Låt oss nöja oss med vetenskapen i mittfåran, i stället för den i det främsta ledet. Ändå landar vi i vetskapen om att det snart är för sent för att ha en dräglig värld att leva i, om vi fortsätter vårt fossilberoende.
I den rapport som FN:s klimatpanel IPCC presenterar på fredag i Stockholm visar den samlade klimatforskningen att vi med 95 procents säkerhet kan härleda klimatförändringar till förbränningen av fossila bränslen och avskogning. Det i en sammanställning som bemödar sig om att räkna lågt och smälta ihop kompromisser för att alla ska kunna hålla med. The Guardian, som i förväg fått se ett utkast, rapporterade i veckan att halten av växthusgaser i atmosfären är den högsta på minst 800 000 år.
Världshavens yttemperatur har ökat med nästan en hel grad under det förra århundradet. Havsnivån har stigit. Snö- och istäcket har minskat markant. Vädermönster har blivit svårare att förutsäga, korallrev har dött. Tvivlen är undanröjda, eller som den brittiske ekonomen och klimatexperten Nicholas Stern kommenterar: ”IPCC-rapporten gör det hela kristallklart: Riskerna med klimatförändringarna är kolossala”.
Det dröjer till våren innan IPCC släpper sin andra delrapport, den som berättar för oss om sårbarhet och anpassning. På fredag avslöjas projektioner av bland annat den framtida havsnivåhöjningen. Den förra rapporten lade sig mycket lägre än den senaste forskningen – men redan i dag stiger världshaven med svåra konsekvenser. Ett exempel är bönder i norra Nildeltat i Egypten som jag intervjuade under 2011 och 2012. Även om vattenmassorna inte har sköljt in över Egyptens stränder och lagt hela städer under vatten än syns spåren av saltet som äter sig in i bördig mark.
Deltat har under hela den egyptiska civilisationens historia varit landets välsignelse. Nu kan det vara på väg att förvandlas till en förbannelse. Ett delta är i sig mer sårbart för stigande havsnivå än en robust, bergig kust, på grund av dess konsistens, själva dess geologiska konstruktion. Eftersom det är tillverkat av slam är det poröst, till skillnad från klippgrund. Någonting poröst – tänk på ett kaffefilter – släpper långsamt igenom vatten, och i längden kan ingenting hindra det stigande havsvattnet från att tränga fram.
Medelhavets nuvarande årliga höjning på 3,3 millimeter påverkar bönder som familjen Halawani. Några kilometer från deras grönsaker och fruktträd sipprar det salta havsvattnet upp när man trampar på marken. Föräldrarna Samah och Nabil är smärtsamt medvetna om att den mark de brukar och bor på inte kommer att vara beboelig för nästa generation. Förutom oron över att skörden minskar varje år återkommer de till frågan om sina barns framtid när marken ligger under vatten.
Visst kan vi räkna nivåer, högt eller lågt. Vi kan göra statistik över de människomiljoner som drabbas eller kommer att drabbas av uppvärmningen. Vi kan låta IPCC komma med en rapport vart fjärde eller femte år och tända klimatrubriker som man tänder och släcker juleljus: under tiden brinner marken under fötterna på sådana familjer som Halawani. De kommer antagligen inte att höra om IPCC. Vi kommer inte att höra om dem.
Shora Esmailian, författare till “Ur askan: Om människor på flykt i en varmare värld”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
