Vi är många som har väntat på att någon tar strid mot söndertrasningen av arbetet. Det är bara att hoppas att Sekos ledning visar samma stridsvilja som tågarbetarna, skriver Shora Esmailian.
Det finns fortfarande de arbetare som står vid vägkanten dagligen i väntan på arbete. Daglönare kallar vi dem; vi vill gärna understryka att de finns långt härifrån, i de fattiga delarna av världen där demokrati och lagar och regler på arbetsmarknaden inte gäller.
Men är det så mycket som skiljer dem från arbetare som här i Sverige aldrig stänger av mobiltelefonen? Tänk om den ringer tidigt på morgonen med ett erbjudande om jobb den dagen.
Några timmar att lägga på de övriga timmarna man varje månad försöker att samla ihop för att kunna betala hyran.
”Vi kommer strejka tills vi får våra rättigheter. Tills vi har fått våra heltider. Att arbeta deltid ska vara något jag väljer själv, inget jag blir tvingad till”, sade strejkvakten och tågvärden Fayada Tengvall på Malmö central i måndags kväll.
Hon satte fingret på varför fackförbundet Sekos pågående strejk på järnvägen i södra Sverige är så viktig. Förvisso har fragmentiseringen av den svenska arbetsmarknaden pågått länge, men nu har den kommit till en gräns.
Trots borgerlig medias försök att individualisera strejken med formuleringar som ”så påverkas du av strejken”, ”stressade resenärer” och ”kaos” så har trafikanterna inte annat än stött de strejkande tågvärdarna och lokförarna.
Yrvaket tvingas samma tidningar publicera enkätsvar där samtliga intervjuade skånebor skakar på axlarna åt lite mer resetrubbel och uttrycker sin solidaritet med de strejkande, eller nyheter om att ”strejken får starkt stöd”.
Enligt en Sifoundersökning från tisdagen anser 79 procent av de tillfrågade att det är ”bra” att Seko strejkar för att begränsa deltids- och timanställningar.
Sedan avregleringen av järnvägen har förseningar och kaos drabbat tågnätet och människor över hela landet. Tidningarna rapporterar förstås om problemen, men än så länge har rubriker som ”så påverkas du av privatiseringen” lyst med sin frånvaro i Dagens Nyheter eller någon av de andra stora tidningarna.
Blir det strejk, däremot, drar de sig inte för att peka ut källan till kaos – trots att resenärerna själva uppenbarligen tycker annorlunda.
Men det har ju trots allt blivit lite jobbigare att ta sig till jobbet, flygplatsen och utflykten i Skåne. Så är det ett mysterium att strejken får ett så starkt stöd?
Veolias strategi att varsla fast- och heltidsanställda om uppsägning för att i stället erbjuda samma personer timanställningar – för att kunna pussla scheman, för att göra så stor vinst som möjligt – är knappast ny. Den har trasat sönder det ena efter det andra fältet på arbetsmarknaden de sista decennierna: fabriker, kontor, butiker, vårdcentraler.
I den offentliga sektorn har privatiseringar lett till att personaltätheten är tio procent lägre hos privata aktörer än hos offentliga utförare.
Få människor har undgått konsekvenserna, vare sig man har barn i skolan, föräldrar inom äldrevården eller någon gång hamnat på sjukhus. Eller om man är en av dem som antingen blir fråntagen den trygga heltidsanställningen eller bara drömmer om den år ut och år in.
Från unga till gamla – otrygga arbeten på gränsen till daglöneri är den nya verkligheten, och däri ligger förstås också förklaringen till allmänhetens starka stöd.
Vi är många som har väntat på att någon tar strid mot söndertrasningen av arbetet. Det är bara att hoppas att Sekos ledning visar samma stridsvilja som tågarbetarna och trappar upp kampen tills man faktiskt – tänk vad det skulle betyda! – segrar.
Shora Esmailian
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
