Den allsvenska finalen mellan IFK Göteborg och AIK kostade samhället tre miljoner kronor. Hela kvarter fylldes av poliser för att hindra "supportrar" från att löpa amok. Våldskulturen runt fotbollsarenorna är den andra sidan av det mynt som dagligdags upprätthåller maskuliniteten.
Svenskt Näringsliv har förklarat krig inför avtalsrörelsen. I en helsides- annons i SvD basunerar organisationen ut att avtalen måste vara "anpassade till verkligheten" och att facken måste "ta ansvar". I själva verket är det direktörerna som måste anpassa sig till verkligheten.
Alliansens och Moderaternas handelsminister Ewa Björling har en blogg där hon kallar sig själv frihandelsminister, gillar lyxiga veteranbilar och har en något vidlyftig inställning till lagar och förordningar. Men det är inte därför hon borde byta jobb. Ewa Björling skulle bli en utmärkt EU-kommissionär.
Socialdemokraterna måste kännas relevanta för människor i vardagen och när de behöver samhällets stöd i form av förskolor, skolor eller transporter. Det handlar om frågor som berör storstadsväljarnas oro. Frågor som är angelägna oavsett socioekonomisk status, eftersom de handlar om trygghet.
Den amerikanska drömmen är i hög grad närvarande i USA, trots att fakta visar att den är en myt. Det är i Norden som drömmen om den sociala rörligheten kan förverkligas, även om alliansen gjort den mer sällsynt i Sverige. Mona Sahlins tal om "möjligheternas land" är träffande och angeläget.
Kära Fredrik. När jag ser dig skymta förbi på teve verkar du så sorgsen. Ja, jag vet. Jag har också sett siffrorna på arbetslöshet och socialbidrags- beroende. Men ge inte upp, valet är faktiskt inte förlorat. Du har tio månader på dig att vända misslyckandet till framgång.
Har det näst mest företagarvänliga förslaget. Är mer liberalt i integritetsfrågor än något annat parti i Sveriges riksdag. Det är inte något av de borgerliga partierna det handlar om, utan Vänsterpartiet. V har blivit mer komplext och förstått pragmatismens lov.
Nyligen skickade regeringen en remiss till lagrådet om att införa sekretess på vilka som söker statliga cheftjänster. Det är den slutliga spiken i kistan på de förhoppningar som fanns före valet 2006 om en annorlunda, öpp- nare och mindre politiserad statlig utnämningspolitik.
Det finns hardliners till höger och vänster. Sedan har vi Johan Norberg. Mannen som kastar sten i glashus med stora åthävor. Likt en Don Quijote slåss han mot väderkvarnen staten. Diskussionen om vad staten bör göra är en sak. Problemet med Norbergs kritik är att den är så enögd.
Fredrik Reinfeldt sa efter EU-toppmötet: Som jag ser det, sprack bonus- bubblan i kväll. Sen reste han till G20-mötet. Även där proklamerades triumf mot bonusarna. Men bonusstoppet blev en uppmaning att införa sådana. Måhända är det bubblan Reinfeldt som spruckit.
Tänk om svaren till Jimmie Åkesson kunde bli ett kosmopolitiskt löfte: ökad invandring, sjukvård för papperslösa, skriva under FN:s konvention för migrantarbetares rättigheter. Offensiv är bästa försvar. I Danmark testades anpassningens väg - vi har sett hur det gick.
Det är inte konstigt att Fredrik Reinfeldt tappar humöret när han får frågan om hur han tänker agera om SD kommer in i riksdagen. Partiet är alliansens enda hopp för att få behålla makten. Det är ett vansinnigt missförstånd att SD kan bli vågmästare. I riksdagen blir de inget annat än stödparti till en borgerlig regering.
Vänstern har vunnit. Högern tror inte längre på den fria marknaden som en allomfattande lösning. Det är hög tid att vända den politiska skutan. Den styrs av politiker och ekonomer som fortfarande utgår från att den "fria marknaden" kan appliceras på i stort sett alla domäner av samhället.
Klimatfrågan verkar utlösa en nostalgichock i storstadspolitiken. I Stock- holm ska det byggas en spårvagnslinje i innerstaden. Okritiska journalister och ekoradikaler på Södermalm gör vågen. Men idén står i vägen för en klimatsmart storstadspolitik och ökar gamla orättvisor.
Världen är en tummelplats för nyliberaler. För S, kraften andra social- demokratiska partier lutade sig mot, är det främmande. Det är ingen ursäkt för de ibland tafatta försöken att ta över den dagspolitiska agendan. Tvärtom börjar tiden rinna ut om Sverige inte ska få fyra borgerliga år till.
