Gästkrönika Den fillipinska journalisten Maria Ressa belönades med årets fredspris. Filippinerna är sedan länge ett av världens farligaste länder för just hennes yrkesgrupp, skriver Dan Wergelius.
Den filippinska tidningen Rapplers grundare, journalisten Maria Ressa, befinner sig i Oslo tillsammans med den ryska journalisten Dmitrij Muratov för att de där har mottagit Nobels fredspris. Vissa förståsigpåare menar att upprätthållandet av den fria pressen inte tillräckligt tydligt motiverar fredspriset. I dessa pristagares fall har det i alla fall visat sig att pennan är mäktigare än svärdet. Och att vad de skriver, när de gräver fram och publicerar sanningar, skrämmer de som innehar makten så till den grad att de är beredda att frångå rättsstatliga principer för att tysta dem.
Att det senast i onsdags kväll mördades ytterligare en journalist i Filippinerna motiverar priset som Maria Ressa mottagit för sitt modiga och rakryggade arbete för den fria journalistiken i landet. Jesus ”Jess” Malabanan. Ta en stund och tänk på hans namn, på samma sätt som han antagligen tänkte på och i minnet bar med sig alla de många namn han dolde som källor under sitt yrkesverksamma liv som journalist. Jess Malabanan blev skjuten med ett skott i huvudet medan han tittade på tv i den lilla livsmedelsbutik hans familj driver i Samarprovinsen i Filippinerna. Innan hans fru hade hunnit reagera och skyndat fram till honom hade de maskerade mördarna redan tagit till flykten på sin motorcykel.
I oktober dödades den filippinska journalisten Orlando ”Dondon” Dinoy lika kallblodigt i sitt hem. Malabanan och Dinoy är inte ensamma dessvärre. På den sydligaste ön i Filippinerna, Mindanao, mördades 58 personer 2009, varav drygt 30 av dem journalister i vad som kommit att kallats massakern i Maguindanao, efter provinsen där det skedde. Orsaken var politisk rivalitet och ett kommande guvernörsval där en kandidat, Esmael Mangudadatu, utmanade sonen till en mäktig politiker i en av Filipinernas många politiska dynastier, familjen Ampatuan. Sonen, som senare dömdes för massmorden, i sällskap med en beväpnad styrka stoppade en konvoj med utmanarkandidatens familj, släkt och medföljande journalister och sköt ihjäl dem och grävde sedan ner offren i massgravar tillsammans med bilarna de färdats i. Pressfrihetsorganisationen Committee to Protect Journalists, CPJ, har kallat händelsen för historiens enskilt dödligaste för journalister.
I vissa länder är staten eller de som besitter makten den främsta fienden mot det fria ordet och inte en garant för journalisters rätt att utrycka sig. Så är det i Ryssland, det kan den andra av årets två pristagare Dmitrij Muratov intyga, då sex av hans redaktionskollegor mördats. Så är det även i Belarus, där staten tvångslandar passagerarflygplan för att arrestera bloggare, så är det i Hongkong och så är det i Turkiet som precis som Filippinerna räknas som ett av de ofriaste och farligaste länderna att verka i som journalist enligt Reportrar utan gränser.
Trots det finns det i Filippinerna likväl som i många andra länder, journalister som fortsätter strida med penna och tangenter för att orden ska vinna kraft över våld, trakasserier och grundlösa åtal i statskontrollerade domstolar. I ett fungerande samhälle ska inte de som granskar och skriver om makten i tidningar, på bloggar och i sociala medier fängslas, hotas eller mördas.
Maria Ressa är villkorligt frigiven från en fängelsedom ifjol. En i raden av alla absurda anklagelser och åtal mot henne
Minns du Jess Malabanan? Bra. Han arbetade under en tid för nyhetsbyrån Reuters i Filippinerna. Där medverkade han bland annat till rapporteringen om president Dutertes så kallade ”krig mot droger”. Ett krig där fattiga människor, meningsmotståndare och en och annan knarklangare mördats utomrättsligt på öppen gata. Reuters tilldelades Pulitzerpriset 2018 för sina artiklar om detta. Samma år fick Reuters hjälpa till att gömma sin medarbetare Malabanan. Hotbilden upphörde inte och han sköts till döds precis som de hittills 1000-tals offer för ”kriget mot droger” så ofta gjorts av maskerade män som skyndat dit och därifrån på motorcykel.
Maria Ressa är villkorligt frigiven från en fängelsedom ifjol. En i raden av alla absurda anklagelser och åtal mot henne som på olika sätt kretsar kring att Ressa är ”obekväm” i Dutertes Filippinerna. Hon har dock tillåtits att resa till Oslo då flyktrisken bedömts som liten.
Jag var i Manila 2018 tillsammans med några svenska journalister och träffade civilsamhällesorganisationer, fackligt aktiva, politiker och anhöriga till offer i Dutertes ”krig mot droger”. De vittnade alla om hur de såg sig förskräckt över axeln vid ljudet av en framrusande motorcykel. Så pass att jag själv stelnade till framåt slutet av veckan inför detta ganska vanligt förekommande ljud i Manilas stadsbild.
De flesta vi träffade och pratade med rådde oss också att inte publicera något, i någon kanal, förrän vi lämnat landet. För deras och vår egen säkerhet. Deras stress var och är befogad. Gemensamt har de en kritisk inställning till president Dutertes styre och ett mod att stå upp för och yttra den, men de sörjer också närstående och företrädare från deras respektive sammanhang som blivit mördade. Är det inte ett krig mot drogproblematiken och landets knarklangare Duterte för? Att några andra då också stryker med beskrivs av honom som ”Collateral damage”, sidoskador.
Dan Wergelius är opinionsbildningsansvarig vid Olof Palmes Internationella Center
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
