SKOTTEN I ÅDALEN 1931 | Arbetare möts i dag – precis som då – med klassförakt och översittande ord från borgerligheten. Vi ska hålla tillbaka, veta vår plats, inte kräva för mycket.
“Blodigt upplopp i Ådalen. Militären tvingades giva eld. Fem personer blevo dödade. De första skotten från massan. Hänsynslös blockadpropaganda utmynnar i hänsynslös terror.”
Så beskrevs de fruktansvärda morden på de fredliga demonstranterna i Ådalen den 14 maj 1931 i borgerlighetens megafonpress Svenska Dagbladet.
Det fortsatte.
“Våldsmännens demonstrationståg. Kvinnor uppträdde som furier.”
Det hade varit hårda tider länge, överallt i Sverige. I Ådalen, i Ångermanland, växte missnöjet bland arbetarna i sågverken. Arbetsgivarna ville sänka deras löner. Ännu mer. Arbetare började protestera. Sympatistrejker bröt ut. Arbetsgivarna svarade med att ta in strejkbrytare.
Situationen blev ohållbar. Protesterna var massiva. Myndigheterna blev tvungna att ingripa. Man valde att ta in militär. Yrkesmilitär, i och med att de inte lika troligt skulle ställa sig på arbetarnas sida som värnpliktiga soldater skulle.
Transports lokala fackförening kallade till möte för alla fackligt organiserade i området den 14 maj. Mötet hölls i Folkets Hus och det beslutades om generalstrejk. Ur enigheten föddes ett spontant demonstrationståg, som gick från Folkets Hus mot Lunde, där strejkbrytarna fanns.
Längst fram pryddes tåget röda fanor från Pappersindustriarbetareförbundets och den socialdemokratiska ungdomsklubben. Tåget ackompanjerades av en musikkår. I tåget gick tusentals människor. Män, kvinnor och barn.
Arbetarklassen.
Fredliga. Vapenlösa. Värnlösa.
Det var just dem militären öppnade eld mot, i Lunde, när demonstrationståget kom dit. Fyra demonstranter och en åskådare sköts till döds.
Nu är det 2015 och borgerligheten organiserar för visso inte längre dödsskjutningar av arbetare.
Men de framryckningar som görs möts av samma förakt i dag som då, i Sverige 1931. Med klassförakt. Med förminskande och översittande ord från borgerligheten.
Vi ska hålla tillbaka, veta vår plats, inte kräva för mycket. Centerpartiet vill kapa våra löner, Moderaterna driva ut oss ur våra fackföreningar, Folkpartiet straffa alla som inte briljerar i skolan, Kristdemokraterna frånta oss rätten till våra kroppar och Sverigedemokraterna utvisa hälften av oss.
Och arbetsgivarna skriker om maffiametoder och hänsynslös blockadpropaganda (känns det igen?).
Vi är under attack.
Och ändå hörs få krav på generalstrejk. Ändå är det mesta vi kan drista oss till ofta bara en twitterstorm eller ett argt inlägg på Facebook. Kanske en protestkampanj. På nätet.
I dag går få spontana demonstrationståg. Få protester är så ljudliga så de får genklang överallt och gör skillnad. Den fackliga kampen för ett bättre samhälle är lite mer… lydig.
Har vi gett upp? Vill vi ha det så här?
Jag vägrar tro det.
Frågan är bara hur långt tillbaka utvecklingen måste gå för att vi ska vakna upp och inse att det vi fått efter att våra vänner dog i Ådalen inte kan tas för givet.
För arbetarklassen försvinner rättigheter snabbt om de inte bevakas.
Lika snabbt som ett skott.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
