Fri entré på statliga museer är bland det bästa som kan hända vår gemensamma stadsutveckling. Det behöver Alice Bah Kuhnke och Mehmet Kaplan ta i beaktning inför höstbudgeten, skriver Simon Imner, samhällsplanerare.
Våra städer drivs av oss människor. Här överöses vi dagligen med reklambudskap. Gatorna är fyllda av butiker som lockar oss att köpa mer.
Det är kommers, kommers, kommers och det ökar ständigt. Men hur går det med de som inte har så mycket pengar? De som lever i knappa omständigheter? Finns staden alls till för dem längre?
Fler och fler röster höjs för en landsomfattande politik för våra städer. För den som följer politikens utveckling är mantrat ”ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet” numera lika vanligt förekommande som ett unisont ohm på en yogalektion.
Den ekologiska hållbarheten tar sikte på klimat-, miljö- och energiaspekterna, medan den ekonomiska hållbarheten likställts långsiktig ekonomisk tillväxt. Som följd av en omfattande finansiell och ekonomisk kris, stigande arbetslöshet, ökad invandring och rumslig segregation är äntligen den sociala aspekten på god väg att likställas sina syskon.
Det är allt tydligare att betydelsen av kultur och arkitektur är två områden som inte omfattas av de ursprungliga hållbarhetsaspekterna, och som därför bör lyftas fram bättre i samhällsplaneringen. Detta konstaterades av Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och dåvarande Arkitekturmuseet i en rapport från 2009.
Ett museum är en permanent institution utan vinstintresse, som tjänar samhället och dess utveckling, samt är öppen för allmänheten. Museer har en betydelsefull roll i att underhålla, tillgängliggöra och sprida kunskap om det gemensamma kulturarvet. Geografiskt sett sker detta i staden. I dag har vi 26 centrala museer runtom i landet, varav de flesta i Stockholmsregionen. I staden rör sig även flest människor, både boende och besökare.
Att införa fri entré på de statliga museerna innebär att fler människor får möjlighet att ta del av vårt gemensamma kulturliv. Samtidigt bidrar det till mer levande platser i den offentliga miljön där människor kan mötas. Det skedde bevisligen under 2005, när följden av fri entré-reformen ökade antalet besökare på med tre miljoner jämfört med året innan.
Många som tidigare inte sökt sig till museerna fick skäl till besök, samt möjlighet att upptäckta både museernas och stadens värden. När entréavgifterna återinfördes 2007 sjönk antalet museibesök med nära två miljoner.
Den största kritiken mot reformen har varit att det är stadspolitik som inte tar hänsyn till glesbygden. Dock är det just stadspolitik som det växande Sverige behöver. Stadspolitik handlar om ett långsiktigt förhållningssätt till städernas utveckling. I den gemensamma staden måste det finnas öppna platser även för de som inte kan öppna plånboken. Människor måste få tillgång till kulturen utan att priset blir en tröskel.
Med Miljöpartiets färska kongressbeslut på att underlätta byggandet av täta, klimatsmarta städer och regeringens lovord om att införa fri entré på statliga museer i höstbudgeten finns nu goda möjligheter till att skapa städer tillgängliga för alla. Trots att MP har ansvarat för landets kultur- och stadsutvecklingspolitik i snart ett år är denna sammankoppling fortfarande ett perspektiv som saknas.
En fri entré-reform omfamnar så mycket mer än bara kulturpolitik. Det handlar om att skapa en demokratisk stad. För våra framtida städers skull hoppas jag på att de två gröna ministrarna inser att fri entré på statliga museer är bland det bästa som kan hända vår gemensamma stadsutveckling.
Simon Imner, samhällsplanerare och grön debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
