Sista striden för starkt Seko-fack

ledare Mönstret är att anställda får lägre lön och mer otrygga jobb efter privatiseringar och bolagiseringar. Men på Infranord har de anställda försvarat sina villkor. Åtminstone fram till nu.

Nyliberaler brukar hävda att det går att spara pengar genom att privatisera offentlig verksamhet. Tanken är att konkurrens och strävan efter vinst ska pressa kostnaderna. Invändningarna är många. Men på en punkt är det sant att utgifterna faktiskt brukar tryckas ner. Det handlar om kostnaderna för personalen. Eller för att utrycka det mer brutalt: sämre löner, lägre pension, kortare semester och fler med tillfälliga anställningar.

För två år sedan publicerade Kommunal en undersökning som visar att anställda i kommunalt driven äldreomsorg i genomsnitt tjänar 2 300 kronor mer i månaden jämfört med anställda inom privat äldreomsorg. Det fanns också andra skillnader. Inom den privata äldreomsorgen hade 37 procent av personalen en tidsbegränsad anställning jämfört med 27 procent inom den kommunala (en fråga som haft stor betydelse för spridningen av covid-19).

Även inom hemtjänsten ser vi samma sak. I kommuner som Nacka, Täby, Upplands Väsby, Vellinge och Österåker (med undantag av Ljusterö) är den kommunala hemtjänsten nedlagd. I Danderyd, Staffanstorp och Sigtuna finns beslut om att lägga ner hela eller delar av den kommunala hemtjänsten. Istället låter kommunerna privata företag ta över. Täbys dåvarande ordförande i socialnämnden, Thomas Nilsonne (M), har förklarat varför: ”Det handlar om löneläget och att vi i Täby sagt att vi ska erbjuda heltidstjänster, kommunen får inte ha lika många timanställda”.

Det senaste exemplet är Huddinge där den M-ledda koalitionen beslutat att lägga ner den kommunala hemtjänsten, trots att den varit mest populär. Pengar ska sparas genom att låta privata aktörer med sämre villkor för de anställda ta över. I sista sekund har dock Förvaltningsrätten underkänt beslutet. Nu väntar fortsatt juridisk mangling.

Privatiseringar kan ha olika karaktär. Det kan handla om utförsäljning, upphandling och pengasystem där privata företag får skattemedel utifrån antalet elever, patienter eller brukare. Ibland tas verksamheten över av ett företag där stat eller kommun är dominerande ägare, då talar man ofta om en bolagisering. Det kan också handla om att entreprenörer tar över vissa uppgifter. I samtliga fall blir effekten att de anställda får en ny arbetsgivare och därmed nya kollektivavtal. Mönstret är att dessa nya avtal är sämre än de gamla, framför allt för LO-grupperna.

Den som slår ihop dessa varianter ser att förskjutningen varit märkbar. Mycket som tidigare sköttes offentligt drivs numera privat. Inom den välfärd som finansieras av kommuner har andelen privatanställda sexdubblats under de senaste 30 åren. Detta avspeglar sig i fackförbundet Kommunals sammansättning av medlemmar. En gång i tiden var alla kommunalt anställda. Nu är mellan 20 och 25 procent privatanställda.

Istället kommer arbetarna att erbjudas ett nytt avtal med kortare semester, sänkta sjuklöner och lägre avtalspension.

Det betyder att Kommunal är det LO-förbund som har näst mest privatanställda medlemmar, bara IF Metall har fler. Ännu mer drastisk har förändringen varit för fackförbundet Seko, som fram till 1995 hette Statsanställdas förbund. Från att enbart ha organiserat statsanställda arbetare är idag bara en fjärdedel av medlemmarna anställda av staten.

Men ingen regel utan undantag. I något enstaka fall har starka fackföreningar lyckats förhindra försämringar, trots privatisering och bolagisering. Det mest tydliga av dessa undantag stavas Seko Infranord. När Banverket omstöptes till bolaget Infranord 2010 fick de anställa både ny arbetsgivare och ett nytt avtal. Men fackföreningarna inom företaget är starka. Det blev inga försämringar för de anställda. Lönerna, pensionerna och arbetsvillkoren blev kvar på motsvarande nivå. Inte heller blev det fler tidsbegränsade anställda eller bemanningsanställda (däremot har underhållet av järnvägen påverkats negativt av marknadiseringen, men det är en annan historia som det går att läsa mer om här).

Nu utspelar sig en ny dragkamp. Den 21 oktober i år fattade Infranord beslut om att byta arbetsgivarorganisation, från Almega till Byggföretagen. Det innebär också nya avtal för de anställda. Enligt ordförande i Seko-facken i Infranord, Håkan Englund, kommer det nuvarande avtalet, som gäller för både arbetare och tjänstemän, att upphöra. Istället kommer arbetarna att erbjudas ett nytt avtal med kortare semester, sänkta sjuklöner och lägre avtalspension. Håkan Englund kallar företagets agerande för ”avtalsshopping”.

Men sista ordet är inte sagt. Det är inte säkert att Seko godkänner det nya avtalet. En möjlig utgång är att det helt kommer att saknas avtal. Då skulle underhållet av järnvägen hänga på en skör tråd. Vad vi beskådar är kanske den sista striden – om att villkoren för de anställda ska förbli oförändrade även efter en privatisering och bolagisering.