I själ och hjärta liberal

Håkans Hörna Per Gahrtons memoarer speglar liberalismens resa. Från största borgerliga parti till det minsta. Från radikalism till dagens oklara idéer.

Sent på måndagskvällen den 18 september slog jag ihop första delen av Per Gahrtons memoarer. Klockan var väl närmare tolv. I ett efterord skriver han om sin sjukdom, men att han hoppas ”ha inte bara månader utan också år kvar i livet. Men det kan lika gärna vara kortare”.

Dagen därpå kom nyheten att Per Gahrton avlidit natten till tisdagen.

”Motvalls. Med liberalismens frihetstörst i hjärtat” är en tegelsten på nästan 500 sidor och till på köpet i ett ovanligt stort format. Andra delen är enligt efterordet i stort sett färdigt. Men ”Motvalls” del ett avhandlar tiden fram till att Per Gahrton avsäger sig sin riksdagsplats efter valet 1979 och efter många år lämnar Folkpartiet. Om den andra memoardelen är lika lång landar Per Gahrtons bokslut på cirka tusen sidor.

Det säger något om Per Gahrton som politiker, författare och opinionsbildare. Han gav ut nästan 50 böcker. Antalet artiklar måste vara oräkneliga. Han var produktiv som en heltidsförfattare. Han reste i och skrev om en lång rad länder, var synnerligen språkbegåvad och lärde sig ett antal språk. För att inte tala om alla tidskrävande vedermödor och möten först i Folkpartiet och senare i Miljöpartiet, exempelvis som riksdagsledamot och Europapolitiker. Med sin hemvist och uppväxt i Skåne.

Per Gahrton var synnerligen kontroversiell i sitt parti och i FPU

Man behöver inte vara ”gahrtonist”, som hans anhängare i Folkpartiet kallades när det begav sig, för att imponeras. Han hade förstås också en hel del belackare i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU). 1969 korades han till ”Årets argaste unga man” och kunde kort sagt vara en riktig slugger. Även i sina memoarer är han inte alltid så varsam med orden, och en smula slängig. Personligen har jag svårt för uttryck som ”fackpamp”, för att nämna ett exempel. Även om han här är mer försonande än jag minns honom. Förmågan att vara spetsig kommer kanske också med ambitionen att ställa sig i ledningen, bli vald och mobilisera sina anhängare. I boken frågar han sig varför han inte blev chefredaktör, Folkpartiledare eller världsreporter. Han tog förvisso initiativ till bildandet av Miljöpartiet och var dess främsta ideolog, men var bara språkrör i ett år.

Per Gahrton var synnerligen kontroversiell i sitt parti och i FPU, som han ledde under två år. De där striderna ligger numera 50 år tillbaka i tiden. Men några timmar efter hans bortgång luftar hans gamla motståndare sina lika gamla anklagelsepunkter. Exempelvis gillade Olle Wästberg en kommentar där Gahrton stämplades som ”en ledande svensk antisemit”. Vilket är en grov och helt felaktig anklagelse. Däremot lyfte Gahrton tidigt upp att det palestinska folket förvägras sina rättigheter. Det fick han betala ett högt pris för. En pikant detalj är att Per Gahrton vann ordförandestriden i FPU 1969 med några få röster i strid mot just Olle Wästberg. Men förlorade sedan mot Lars Leijonborg 1971 med rösterna 50 mot 49. Ett ombud avstod. Enligt Gahrtons memoarer ska det ha varit Olle Wästberg som till sist övertalade ombudet (som stödde och tänkte rösta på Gahrton) att lägga ned sin röst och att det som avgjorde var hotet att den förlorande sidan i så fall skulle bilda ett nytt ungdomsförbund. Ställd inför det ansvaret valde vederbörande att lägga ned sin röst.

Den tidigare partiledaren Maria Leissner hyllade däremot Per Gahrton på Facebook och berättade hur mycket hans bok ”Revolution på svenska” betydde för henne under ungdomsåren, även om de senare gick skilda vägar och hamnade på olika sidor i folkomröstningen om EU. Olle Wästberg skrev i samma tråd en kommentar om Per Gahrton och alkoholen. En sak Wästberg fann anledning att ägna en hel sida åt i sina memoarer. Men den kommentaren togs sedan bort efter uppmaning från Leissner.

Sociala reformer utan socialism

Den beläste Måns Lönnroth berättade för mig historien om en brittisk politiker som fick information om att på andra sidan i underhuset satt ”fienden”. Varpå denne svarade: ”Nej, där sitter oppositionen, bakom mig sitter fienden”. Vem behöver politiska fiender när man har partivänner? Per Gahrton är uppenbarligen kontroversiell in i döden. Jag tror att han tidigt lärde sig var ”fienden” hade sina läger.

Han memoarer beskriver detaljerat, ibland väl detaljerat, 60- och 70-talens politiska debatter och den roll författaren själv spelade i en lång rad frågor. Det är också en berättelse om vad Folkpartiet en gång var och vad liberalismen i Liberalerna krympt ihop till.

I början av 1910-talet var Liberalerna det största partiet i riksdagen, som ledde oppositionen till vänster mot högern. Men sedan tog Socialdemokraterna över den rollen. Liberalerna splittrades 1922 på frågan om alkoholförbud och det tog lång tid att åter enas och återhämta sig. Först efter andra världskriget blev Folkpartiet det största oppositionspartiet till den socialdemokratiska regeringen. 1952 röstade 24,4 procent på Folkpartiet. Bertil Ohlins lösenord var sociala reformer utan socialism. Visserligen hade väljarstödet börjat minska efter ATP-striden i slutet av 1950-talet då reformviljan visade sig begränsad. Men ännu i början av 1960-talet ledde Folkpartiet oppositionen och samlade över 17 procent av väljarstödet.

Därför var det inte så konstigt att Folkpartiet attraherade liberalt sinnade unga på 60-talet. ”Motvalls” är också en parad av liberala namn som sedan blev ministrar, politiker, opinionsbildare och publicister. Det är fråga om en generation som satt sin prägel på politiken och den offentliga debatten i vårt land, fram tills nu. Så att den unge radikale och liberale Per Gahrton fann sin hemvist i Folkpartiet föll sig säkert naturligt. Vägvalet markerade en distans både till högern och den regerande socialdemokratin.

Den här liberala generationen stod också till vänster i många av tidens nya brännande frågor.
Liberalerna började tidigare än andra driva jämställdhetsfrågor, bejakande en friare syn på sexualitet och könsroller och på sina håll också fritt sex. De drev på för att utveckla biståndet och den internationella solidariteten. Välfärden och den sociala omsorgen skulle byggas ut. Barnens perspektiv och rättigheter sattes på dagordningen. Folkpartiet drev tidigt på ett liberalt sätt företagsdemokrati innan arbetarrörelsen vaknade till liv i den frågan. Och Per Gahrton engagerande sig för en humanare kriminalvård, ökad öppenhet och lägre straffsatser. Liberalerna hade väl inte patent på alla de här frågorna, men drev den här typen av politiska krav med starkt engagemang. Och kunde säkert uppfattas som mer vitala än exempelvis Socialdemokraterna, där en och annan vid den här tiden lät antyda att folkhemmet redan var färdigbyggt.

Det liberala temperamentet kan vara radikalt

Vietnamkriget kom sedan att driva på förflyttningen vänsterut. Men här uppstod också stora och splittrande konflikter i Folkpartiet. De unga liberalerna vände sig mot kriget medan den äldre generationen solidariserade sig med USA. Den nya vänster som sedermera fick en allt mer socialistisk och leninistisk prägel utgjorde en särskild utmaning för Socialdemokraterna men konkurrerade också med FPU om de unga radikala sinnena. Det var många som påverkades av tidsandan efter 1968. Gahrton var aldrig marxist utan i själ och hjärta liberal, men han ville hålla en dörr öppen vänsterut och till Socialdemokraterna. Det fanns ett moment av konkurrens om de unga radikalerna. Lars Ohly var exempelvis medlem i FPU innan han gick med i Vänsterpartiet kommunisterna. Gahrton återkommer flera gånger till att hans politiska gärning i Folkpartiet handlade om att värna det vänsterliberala arvet. Det gick inte så bra. Och Gahrton stämplades sedermera som marxist i liberal förklädnad. Kan han ha fungerat som en negativ katalysator för den långa resan högerut som Folkpartiet och Liberalerna genomgått sedan dess? Numera sätter ju många liberaler likhetstecken mellan sociala reformer och socialism, och ställer sig på tvärs mot stora delar av sitt eget 1960-tal. Liberalerna är också långt från 60-talets valresultat.

Folkpartiet och Liberalerna har haft svårt efter den röda, den gröna, den blå nyliberala och nu den mörkblåbruna högerpopulistiska vågen. Först var det Centern som blev stora, sedan växte Moderaterna och under senare tid har Sverigedemokraterna blivit Sveriges andra största parti. Valresultatet 2022 på 4,61 är det sämsta någonsin för Liberalerna. Förebådade de hårda striderna i FPU nedgången, precis som splittringen på 20-talet försvagade den tidens liberala parti?

Per Gahrton själv lämnade alltså Folkpartiet 1979 och engagerade sig i Linje 3 under folkomröstningen om kärnkraft. Per Gahrton blev grön, en rörelse som ju åtminstone inledningsvis hade sina konservativa inslag. Men när jag tänker tillbaka på folkpartisterna på 70-talet var det ofta personer som var aktiva i Amnesty, engagerade i internationella frågor och som jobbade som lärare. Kanske har Miljöpartiet tagit över en del av de där väljarna?

Skulle en liberal av i dag kunna ge ut ”Revolution på svenska”? Svårt att tänka sig. Men det liberala temperamentet kan vara nog så radikalt. Jag tänker på Carl Lindhagen, som först var liberal, sedan socialdemokrat och därefter gick med i det nya vänsterpartiet 1917 men hoppade av när det gick upp i Komintern, och blev socialdemokrat igen. Han bytte parti fyra gånger. Zeth Höglund hade en liknande resa och var även partiledare för det nybildade kommunistpartiet några år innan han tröttnade på diktaten från Moskva. I alla år hade han ett porträtt i sitt hem på 1800-talsliberalen Adolf Hedin, som han beskrev som en av sina föregångare. Han hoppades få honom som försvarare när han ställdes inför rätta för myteri under unionsstriden 1905 efter att ha skrivit manifestet ”Ned med vapnen! – Fred med Norge!”. Men Hedin avböjde på grund av sin dåliga hälsa och avled samma år.

Även liberaler kan vara upproriska och radikala, rentav förespråka en ”revolution”. Tre liberala demokratier kom till efter revolutioner, den ärorika engelska, den amerikanska och den franska. Så Per Gahrton var kanske inte en så udda liberal ändå, i varje fall sett i ett historiskt perspektiv? Men vem bryr sig om historia i dag?
Det går att sätta många olika politiska etiketter på Per Gahrton: Kulturradikal. Socialliberal. Vänsterliberal. Internationalist. Aktivist. Rabulist. Folktribun. Antietablissemang. Senare grön. Men vi ska inte glömma ”skåning”. En alldeles särskild politisk nyans präglad av en välbehövlig distans till makten i Stockholm.