Reflexmässigt avfärdande eller rosenskimrande naivt inför marknadens och finanssektorns frukter. Synen på EU i den svenska debatten är ofta lika förutsägbar som själsdödande. Sällan nystas det i de avgörande frågorna: demokratin, det gränslösa beslutsfattandet, medborgarnas roll.
Inför valet till Europaparlamentet 26 maj märks motviljan – partiernas valrörelser har ännu inte börjat.
När LO under gårdagen blev först ut med en valplattform varnade Karl-Petter Thorwaldsson för de europeiska allianserna mellan främlingsfientliga och borgerliga. Det hotar både svenska löntagare och jämlikheten, förklarade han.
Thorwaldsson har rätt. Och just därför är det under all kritik att partierna behandlar valet så styvmoderligt. För mycket står på spel.
Politikens apati inför den europeiska offentligheten står i kontrast till utmaningarna. Behovet av gränsöverskridande – och överstatligt – beslutsfattande är i själva verket större än någonsin. För att tygla finanssektorns urspårning. Hantera klimathotet. Fördela människor på flykt, humanistiskt och solidariskt.
Men idéerna har motvind. Vår tids politiska hegemoni stänger snarare än öppnar dörrar. Från det ömsesidiga och gemensamma till det isolerade och enskilda.
Under förra året lanserade Yanis Varoufakis, nationalekonom och tidigare finansminister i Grekland, Progressive International. Tanken är, liksom med det europeiska nätverket Diem25, att skapa en plattform för politiska idéer med globalt perspektiv. Varoufakis efterlyser en ”återpolitisering och demokratisering” av beslutsfattandet.
Initiativen är både spretiga och lite luddiga i konturerna, men rymmer ändå något centralt: ett rop på ideologisk debatt av gränslös karaktär. EU måste kunna rymma något mycket större och viktigare än summan av nationella egenintressen. Den tyske sociologen Jürgen Habermas menar att motståndarna till EU-projektet bara kan vinnas om det ”befrias från bleka abstraktioner som administrativa åtgärder och tekniska diskurser”. Mer politik, inte mindre, är svaret på samarbetets demokratiska underskott.
EU måste kunna rymma något mycket större och viktigare än summan av nationella egenintressen.
Politikens hantverk är omsättningen av ideologiska övertygelser i praktiska reformer. Att omfamna en europeisk demokratisk offentlighet hänger samman med kritik av unionen i sig. Det är smärtsamt tydligt att marknad på bolagens villkor gett kapitalet ett maktövertag – på bekostnad av löntagare. Men demokratins kraftfält kan bara bli större, marknaden bara tämjas, om medborgarna placeras i centrum för besluten.
Poängen är att EU-valet måste handla om de politiska idéer som ska ligga till grund för unionens utveckling. Det kräver maktanalys av rådande klasstrukturer och slutsatser om det demokratiska innehållet. Exempelvis: gemensam beskattning av finansiella transaktioner, mer makt till Europaparlamentet, en tydligare position för europeiska fackförbund.
Att kapitulera inför nationalism och konservatism är inget alternativ. Både det förflutnas förrädiskt lockande poesi och finanskapitalismens skådespel är högst verkliga hot.
Nu är det dags att progressiva partier lever upp till stundens allvar. Svaret för den som önskar en annan utveckling måste vara att ställa höger mot vänster. Allmänintresse mot egenintresse. Gemenskap mot isolering.
Inte låtsas som om Europa inte finns.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
